Många tankar har vi ägnat dig, och många tårar har fallit i djupet av våra hjärtan, och de faller än, för det ljus som slocknat för våra ögon. När Jesus möttes av dödsbudet över sin käre och nära vän Lasarus upplevde Han en sorg i hjärtat, och när Han begav sig till den plats där Lasarus var begraven, började Han gråta. Han som var sann Gud av sann Gud och stod (står) över dödens makt, grät över en människa. Hur ska vi då inte gråta för en stor man som dig?
Hur kan man säga att du är stor? Storheten mäts i ens gärningar man åstadkommer under sitt jordeliv.
Vi har förlorat dig bland oss, men himlen och dess invånare fröjdas över din ankomst.
Men egentligen är det fel att säga att vi förlorat dig, utan endast för en kort tid har vi skiljts åt. Inte är väl en stor personlighet som Mor Julius Yeshu Cicek förlorad när han nu gått ur tiden? Det är tvärtom. Helgonen blev sanna helgon efter de gick bort till Herren.
Min farfar har alltid sagt att om man lämnar efter sig ett namn, ihågkommet av människor i glädje och vördnad, ja då har man lyckats med en stor livsuppgift. Ty alla ens skatter och rikedomar försvinner med tiden, men det respekterade namnet varar i evigheter. Vördige biskop, detta stämmer väl in på dig. Alltid skall vi minnas dig som en gedigen, arbetande person. Aldrig vilade dina händer i Herrens tjänst. Alltid var du till hands för dina får, som du vigde ditt liv åt. Stolt bar du ditt kors genom alla dessa år. Din röda dräkt vittnade om det blod du ständigt var beredd att offra, för Gud, för dina får.
Ditt arbete med att översätta, sammanställa och trycka böcker i kyrkans namn, kommer alltid vara en oumbärlig skatt för oss efterlevande. Var gång vi öppnar dessa böcker och bläddrar till första sidan, skall vi se ditt namn och minnas dig, i glädje, sorg och heder. Ty böckerna vittnar för oss om den stora kärlek du hade för din Moder, Kyrkan.
En biskop sade, att du endast i syfte att visa människorna att du valt din Moder, framför världen och din biologiska moder, inte närvarade på hennes begravning. Visserligen kan detta tolkas på ett negativt sätt, som att du kallt och känslolöst ignorerade begravningen av den mor som fött dig fram i livets hårda värld. Men å andra sidan är denna gärning ett sant förverkligande av Jesu ord som lyder Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig(Luk. 9:23). Sannerligen valde du att ta emot Guds barn i din famn, du hade den omsorgen som en fader har om sina barn. Även här vill jag säga hur mycket dina gärningar stämde in på vad vår Herre Jesus Kristus sade och ville av oss. Den som tar emot det här barnet i mitt namn han tar emot mig.(Luk. 9.48).
Jag kan tänka mig, hur du nu vandrar bland Guds ängar, i fridfullhet och härlighet, oavlåtligen prisandes Gud. Jag kan se hur du förenats med Mor Petrus och Paulus, Mor Ignatius, Mor Afrem, Mor Yakub och alla de andra miljoner helgonen som fyller himmelrikets marker. Du som var dag sjöng och bad deras psalmer och böner, hur underbart är det inte att se dem nu?
Att bära det ämbete du valde, var en tung börda (i en positiv bemärkelse) för din mänskliga och begränsade kropp, som år efter år bröts ner i den gång som följer alla dödliga. Men din själ mognade och vart starkare av all den tyngd och smärta du genomgick i livet. När själen mognat och Herren valde att kalla dig till Honom var det helt oväntat för oss. Kyrkan behövde dig, Mor Julius, men Gud ansåg att ditt arbete på jorden var avklarat. Ty dödens kalk dricks utan förvarning och förberedelse, endast i den stund då Herren vill. Du var när du levde, människornas ljus, såsom Jesus ständigt var Ljuset för dig. Men nu har du blivit en stor och brinnande fackla för oss som lever kvar och ständigt minns dig, och det arbete du utförde på denna jord. För Kyrkan och dess barn, och med andra ord för oss efterlevande.
Mor Julius, blomman i väst, som aldrig hann vissna. Gå i frid, på Herrens ängar.
Mikael Aho Damar, 2005.11.16
Mikael Aho Damar