|
Förberedelser för påskmåltiden
 Påskveckan
gick. Nu skulle påskmåltiden förberedas.
För länge sedan hade Gud räddat sitt folk Israel från döden och fört dem
ut ur Egypten in i deras eget land. De hade firat den första påsken då,
och Mose hade gett dem noggranna instruktioner om vad de skulle äta och
hur de skulle laga till maten, både den dagen och alla kommande påskdagar.
Familjerna samlades för att äta stekt lamm med bittra örter och bröd, bakat
utan jäst. Varje del av måltiden hade sin särskilda betydelse, och barnen
i familjen skulle undervisas om Guds underbara godhet mot sitt folk när
de var slavar i Egypten.
Jesus tänkte dela sin sista påskmåltid med de närmaste lärjungarna.
”Gå iväg och förbered påskmåltiden, ”sa han till Petrus och Johannes.
”Var ska vi göra i ordning den?” frågade de.
Jerusalem var överfullt, och ingen av dem hade ett hus i staden. Men många
av Jesu vänner blev glada om de fick låna honom vad han behövde – precis
som mannen med åsnan. Jesus hade redan kommit överens med en av sina vänner.
”Gå in i staden,” sa han till Petrus och Johannes. ”Följ efter en man som
bär en vattenkruka.” (Det kunde få vem som helst att titta till två gånger.
Männen lät oftast kvinnorna bära vattnet.)
”När han går in i ett hus, ska ni gå efter honom, ”fortsatte Jesus. ”Be
ägaren till huset att visa er rummet, som han har lovat att låna oss. Det
är ett stort rum en trappa upp, och det är i ordningstält. Gör i ordning
vår måltid där.”
Jesus visste, att fienderna letade efter honom. Därför var det viktigt,
att han hade en trygg plats, där han kunde äta den här sista måltiden tillsammans
med sina vänner.
Han hade fortfarande mycket att säga dem innan han togs bort ifrån dem.
till början
Att ta hand om varandra
 Nu
skulle påskmåltiden ätas. Jesus kom med sina lärjungar till rummet en trappa
upp i huset i Jerusalem. Alla var svettiga och dammiga efter att ha vandrat
på de trånga och livliga gatorna.
Jesus såg på sina lärjungar. Han kände dem utan och innan med alla deras
fel, och han älskade dem verkligen. Han visste, att Judas också nu väntade
på ett tillfälle att förråda honom, men ändå älskade Jesus honom.
Lärjungarna såg sig lite oroligt omkring. Det fanns ju ingen tjänare, som
kunde tvätta deras fötter. Den allra obetydligaste av tjänarna i ett hem
hade till uppgift att tvätta av dammet och svetten från gästernas fötter.
De hade ju gått på dammiga vägar i öppna sandaler. Tillbringaren med vatten
och en handduk låg framme, men ingen av dem ville utföra ett så föraktat
arbete.
Det blev en envis tystnad.
Då reste sig Jesus, hällde lite vatten i ett handfat och tog upp handduken.
Han gick från den ene lärjungen till den andre och tvättade deras fötter
i tur och ordning, De skämdes.
När Jesus till slut satte sig, sa han:
”Förstår ni, vad jag har försökt säga er?
Ni kallar mig er mästare och herre – och ni har rätt. Det är jag. Ändå vill
jag göra allt för er, ja, till och med tvätta era fötter, för att jag älskar
er. Jag vill, att ni ska följa mitt exempel.
Bry er om varandra och älska varandra, som jag älskar er och bryr mig om
er. Tänk inte alltid på er själva och på hur betydelsefulla ni är.”
till början
Påskmåltiden
Lärjungarna hade glatt sig åt att få äta påskmåltiden, men nu var de
allvarliga. De såg, att Jesus var mycket ledsen.
”En av er ska förråda mig för mina fiender,” sa han till slut.
De blev förfärade.
”Du menar väl inte mig Herre?” frågade den ene efter den andre.
Judas Iskariot förstod, att Jesus visste om hans svek. Men Jesus anklagade
honom inte öppet. Istället erbjöd han honom vänskap och förlåtelse.
Han gav honom en chans till. Men Judas ansikte förblev hårt och beslutsamt
Han tänkte inte strunta i sin överenskommelse med rådet. Dessutom hade han
nu de upplysningar, som ledarna behövde.
Jesus såg på honom med stor sorg. Sedan sa han : ”Skynda dig och gör det
du tänker göra.”
De andra lärjungarna förstod inte vad Jesus menade.
De trodde , att han sa åt Judas att ge de fattiga lite pengar.
De andra fortsatte att äta, och då gjorde Jesus något nytt och underbart.
Han förändrade den gamla judiska påsken till en måltid med särskild betydelse,
en måltid som de kristna har firat sedan den dagen. Först tog han brödkakan,
som låg på bordet, och delade den mellan lärjungarna.
”Ät den här,” sa han. ”Det här brödet är min kropp, som ska ges ut för er
alla.”
Sedan tog Jesus vinbägaren och räckte den till dem. ”Drick det här! Det
här vinet är mitt blod, som ska ges ut för många. Mitt blod ska vara tecknet
på det nya förbund, som Gud ska sluta med människor av alla folk.”
Lärjungarna gjorde som Jesus sa.
Senare förstod de bättre vad Jesus menade. Jesus skulle inte bli ett mordoffer,
som avrättades för att en vän förrådde honom, och för att hans fiender hatade
honom. Hans död var en del av Guds stora plan för att rädda mänskligheten.
Jesus gav sitt liv av fri vilja, så att människor överallt skulle kunna
få Guds förlåtelse och ta emot nytt liv genom att tro på honom.
till början
Jesus förbereder lärjungarna
När måltiden var slut pratade Jesus länge med lärjungarna. Han ville
förbereda dem på vad som snart skulle hända, men de förstod inte vad han
menade.
”Ni kommer alla att fly och överge mig,” sa han.
”Aldrig!” utropade Petrus. ”Jag vet inget om de andra, men jag kommer aldrig
att göra något sådant. Jag vill dö med dig, om det behövs”
”Det vill vi med,” instämde alla de andra.
Jesus skakade på huvudet.
”Petrus,” sa han, ”innan tuppen gal i gryningen i morgon, kommer du att
ha sagt tre gånger, att du inte känner mig.”
”Jag skulle aldrig göra något sådant!” envisade Petrus.
”Ingen av er får bli orolig eller upprörd, när de verkar, som om allt har
gått snett,” fortsatte Jesus. ”Ni måste lita på mig och tro på mig, precis
som ni litar på Gud. Jag ska lämna er, men efter det att jag har uppstått
från de döda, så ska vi träffas och prata med varandra igen på Galiléens
ängar, som vi tycker så mycket om. Jag ska vara där och vänta på er.
Och när jag till sist går tillbaka till min far, så lovar jag, att jag inte
ska lämna er ensamma. Jag ska skicka min Helige Ande att vara er vän och
hjälpa er. Ni kommer inte att kunna se honom, för han har ingen mänsklig
kropp, men han ska stanna hos er och ge er kraft och mod. Han ska hjälpa
er att komma ihåg allt som jag har lärt er, och han ska ge er mod att vara
trogna mot mig.
Jag går tillbaka till min far för att göra ett hem färdigt för er där. En
dag ska jag komma och hämta er. Ni vet var det hemmet är, och hur man kommer
dit.”
”Herre, vi har ingen aning om vart du går, så hur ska vi kunna veta vägen?”
ropade Tomas.
”Jag är vägen till Gud,” svarade Jesus. ”Jag är den enda bron mellan Gud
och människorna. Ingen kan komma till Gud utom över den bron.
Innan jag lämnar er, vill jag ge er en avskedspresent, - det är min frid.
Det är inte den sortens frid som man kan hitta i den här världen. Min frid
ska bevara er starka och glada, hur hårt livet än blir.”
När Jesus hade slutat tala med dem, sjöng de alla påskhymnen. Sedan lämnade
de tillsammans tryggheten i det tysta, vänliga rummet.
till början
Tillfångatagandet i trädgården
 Judas
visste vart Jesus och de andra lärjungarna tänkte gå, när måltiden var över.
Nära staden på Olivbergets sluttning låg en lugn trädgård med silvergrå
olivträd. Den hette Getsemane. Jesus drog sig ofta bort från de bullriga
gatorna och gick till Getsemane för att tänka och be.
Den här kvällen gick de över bäcken och in i trädgården. Petrus, Jakob och
Johannes höll sig tätt intill Jesus.
”Gå inte,” viskade han till dem. ”Stanna här och håll mig sällskap. Mitt
hjärta brister nästan av sorg och oro.”
Jesus gick lite längre bort för att be. Lärjungarna såg, att han var upprörd
och ledsen.
”Käre fader,” bad han i djupt allvar, ”Låt mig slippa gå igenom det förfärliga
lidande, som ligger framför mig. Rädda mig från det, om det är möjligt.
Men framför allt vill jag göra som du vill – inte som jag vill.”
Fast Jesus behövde dem så väl, var de tre vännerna så trötta att de somnade.
Två gånger väckte Jesus dem försiktigt, men när han började be på nytt,
somnade de om.
”Kunde ni inte hålla er vakna med mig i en timme en gång?” frågade Jesus
dem sorgset. ”Nu måste ni vakna. Jag kommer att tas till fånga. Titta! Här
kommer den som har förrått mig till mina fiender.”
De förvånade lärjungarna gned sina trötta ögon. Nu kunde de urskilja det
dansande ljuset från lyktor, som slingrade sig fram mellan olivträden. Det
matta skimret av metall sa dem, att beväpnad vakt var på väg.
När skaran med fasta steg närmade sig såg de med fasa och förvåning att
Judas Iskariot gick i spetsen.
”Se till, att ni tar rätt man, ”viskade Judas till vakterna. ”Det är den
som jag ger en hälsningskyss.”
Judas gick raka vägen till Jesus. ”Godkväll, mästare!” ropade han och omfamnade
honom.
”Judas, min vän, varför är du här?” frågade Jesus sorgset. ”Tänker du förråda
mig med en kyss?”
De beväpnade vakterna svingade sina klubbor och spjut och rusade fram och
grep Jesus, som om han var en farlig brottsling.
Petrus blev rasande. Han drog sitt eget svärd och slog vilt omkring sig,
så att han högg örat av en översteprästens tjänare.
”Lägg undan svärdet, Petrus,” sa Jesus bestämt. ”Om jag ville bli fri, skulle
jag kunna kalla på hela härar av änglar, som skulle strida för mig. Men
jag är beredd att ge mitt liv enligt Guds plan.”
Sedan rörde Jesus försiktigt vid det skadade örat och läkte det.
De förvirrade och uppskrämda lärjungarna klarade inte av situationen. Deras
mästare och ledare tänkte låta sig tas till fånga. Det var slutet på alla
deras förhoppningar. I panik och förtvivlan tog de till flykten och sprang.
Det beväpnade följet ledde bort sin fånge.
till början
”Jag känner inte mannen!”
Jesus fördes av vakterna till översteprästen Kajafas hus. Fast det var
natt, beslöt rådet att genast träffas och ställa Jesus inför rätta. De ville
inte riskera några extra svårigheter med de upphetsade folkmassorna.
Under tiden hade Petrus och Johannes tagit sitt förnuft tillfånga. De måste
följa efter och se, vart man förde Jesus. De höll sig på säkert avstånd,
men när de kom till Kajafas hus, gick Johannes, som kände folk i översteprästens
hushåll, raka vägen in på gården. Petrus väntade utanför.
”Får min vän också komma in?” frågade Johannes tjänsteflicka i porten.br>
”JA, sa hon, men hon tittade noga på Petrus, när han kom närmare.
”Är du inte lärjunge till de mannen?” frågade hon och pekade mot det rum
på andra sidan gården, där Jesus stod ansikte mot ansikte med sina åklagare.
”Nej, det är jag inte!” sa Petrus häftigt. Han tänkte på sitt förhastade
överfall på översteprästens tjänare, och undrade om alla visste om det redan.
Han frös plötsligt och gick för att värma händerna vid ett fat med glödande
kol, som stod mitt på gården.
En av männen bredvid honom tittade till: ”Du är en av de där!” sa han högt.
”Jag känner inte ens mannen!” envisades Petrus. Hela tiden kunde de höra
et ständigt mumlande från domsalen.
I ett hörn av gården viskade en grupp tjänare och stirrade på Petrus.
En av dem sa högt: ”Vad han än säger, är han en av fångens följeslagare.
Vem som helst kan höra, att han kommer från Galiléen – lyssna på dialekten!”
Petrus tappade behärskningen och svor till och skrek: ”Jag vet inte ens,
vad ni pratar om! Jag säger ju, att jag inte känner honom!”
Medan han sa detta, gol en tupp och hälsade det första bleka gryningsljuset.
Fruktansvärt klart mindes Petrus Jesus ord: ”Innan tuppen gal, kommer du
att säga tre gånger, att du inte känner mig.”
Petrus såg bort mot Jesu tysta gestalt, där han ensam stod inför förhörsledarna,
Jesus såg sig om på Petrus med stor förståelse och kärlek.
Det var mer än Petrus klarade. Han hade svikit den han älskade och litade
på mest av alla. Han sprang ut från gården och grät bittra tårar.
till början
Berättelsen om Judas
När Judas hade fört den beväpnade vakten till Getsemane och visat, vem
som skulle arresteras, var hans del i planen över. Han kunde gå sin väg
och börja ett nytt liv. Men nu när allt hade lyckats, började han inse vad
han hade gjort. Och han greps av fasa.
Judas hade levt nära Jesusi tre år, och han visste, att Jesus aldrig hade
handlat fel eller varit ovänlig. Men han förstod, att de där grymma, hänsynsösa
männen inte skulle få en lugn stund, förrän de hade lyckats döda honom.
Plötsligt gav sig Judas halvspringande iväg till templet för att leta reda
på de män, som han hade gjort upp affären med. br>
”Jag har gjort fel”, sa han. ”Jag har hjälpt er att arrestera en man, som
är lldeles oskyldig.”
”Det är ditt problem”, sa de och hade lite roligt åt att han tog det så
allvarligt. ”Vi bryr oss verkligen inte om dina känslor.” De fortsatte samtalet,
som han hade avbrutit.br>
”Med ett skrik av förtvivlan kastade Judas de trettio silvermynten, som
de hade betalat honom, och flydde. Sedan tog han ett rep och hängde sig.
till början
Jesus står inför rätta
 Hela
natten stod Jesus framför rådet och lyssnade till deras falska anklagelser.
Ingen av de vittnen, som den kallade in, berättade samma historia. De kunde
inte bevisa någonting mot Jesus.
Till slut utmanade översteprästen i ren desperation Jesus själv:
”Säg mig under ed! Är du Messias, Guds son?”
”Det är jag!” svarade Jesus.
”Det avgör saken!” förklarade översteprästen. ”Fången gör anspråk på att
vara gudomlig. Efter vår lag förtjänar han döden.”
Men bara Pilatus, den romerske guvernören, kunde utfärda dödsdomen. De måste
övertyga honom om att Jesus hade begått brott, som förtjänade dödsstraff
efter romerskt sätt att se på lagen.
De överlämnade Jesus till vakterna, som slog om misshandlade honom, medan
de själva gjorde upp planer. Tidigt på morgonen fördes Jesus kedjad till
Pilatus palats. Pilatus var i Jerusalem för att hålla ordning under påskdagarnas
tumult.
”Den här mannen har satt igång bråk,” sa de till Pilatus. ”Han säger åt
folk att inte betala skatt, och så säger han, att han är kung.”
Om dessa anklagelser var sanna, skulle Jesus dömas till döden, men Pilatus
var säker på att de judiska ledarna hade fantiserat ihop alltihop, för att
de var avundsjuka på honom, Han började korsförhöra Jesus med kunde inte
få fram, att han hade begått något brott.
Hela tiden skrek folkhopen nere på gatan, anförd av prästerna och de andra
ledarna, gång på gång. ”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!”
Pilatus kom ut och talade till dem:
”Den här mannen är helt oskyldig! Han har inte förtjänat att dö.”
Skriken blev till ett öronbedövande rytande: ”Korsfäst! Korsfäst!”
Pilatus försökte hitta en annan utväg:
”Det är påsk. Jag ska släppa en fånge fri, eftersom det är helg. Låt mig
släppa Jesus fri.”
Nu var ledarna färdiga med ett nytt slagord: ”Vi vill ha Barabbas! Vi vill
ha Barabbas!”, och en massa stämde in. Barabbas var en ligaledare som satt
i fängelse för mord.
Pilatus var helt rådlös. Om det blev upplopp, miste han kanske arbetet.
Han vågade inte släppa Jesus, fast han var oskyldig enligt romersk lag.
Han bestämde sig för att två sina händer och frånsäga sig ansvaret och utlämna
Jesus för att avrättas genom korsfästning, som mobben begärde./p>
till början
Vägen till Golgata
 Pilatus
gav efter för folkhopens och deras ledares krav. Han släppte Barabbas fri
och befallde sina soldater att piska Jesus, innan de förde bort honom för
att korsfästas. Romerska piskor gjordes av läder och hade tyngder av metall.
Ibland dog fångar av skadorna de fick.
När soldaterna hade piskat Jesus, hånade de honom grymt. Han skulle ju vara
kung, eller hur? De klädde ut honom i en purpurfärgad mantel. En av dem
snodde kvickt ihop en låtsas krona av törnkvistar med vassa taggar och tryckte
ner den på hans huvud. Sedan böjde de knä för honom för att låtsas hylla
honom och ropade "Länge leve kungen!", innan de spottade honom i ansiktet.
Så var det dags att föra fången till avrättningsplatsen. Enligt judiska
lag måste denna ligga utanför stadsportarna. Den lilla processionen gav
sig av nerför kullen till Golgata, som betyder "huvudskalleplatsen".
En gapande, hånande folkmassa följde med, och några kvinnor gick där också.
De grät, när de såg sin gode och modige lärare föras iväg för att dö.
Fångar skulle själva bära korsarmen av skrovligt trä, den som de sedan skulle
spikas upp på. Soldaterna hade redan lagt den tunga bjälken över Jesu axlar.
Men Jesus var svag efter de långa förhören och pryglingen. Han kunde knappast
hålla sig upprätt under bjälkens tyngd.
En afrikans jude, som hade kommit dit till påsken, kom klivande uppför kullen
mot dem.
"Hallå, du!" ropade kaptenen och la en fast hand på hans arm. "Bär korset
åt fången. Vi kommer aldrig fram, om vi ska hålla den här takten."
Simon var stark och bredaxlad. Han lyfte försiktigt korset från Jesu såriga
axlar och hivade upp det på sina egna. Tillsammans gick de resten av den
knaggliga vägen till Golgata.
till början
Jesus på Korset
 Romarna
korsfäste besvärliga slavar och hopplösa brottslingar. Stora spikar drevs
in genom offrets fötter och utsträckta händer för att fästa honom vid korsarmarna.
Korset sattes i ett hål i marken och lyftes sedan upp så att brottslingen
hängde upprätt. Sedan fick han dö av hetta och törst.
Det var tre fångar, som skulle korsfästas den här dagen, och exekutionspatrullen
satte genast igång.
Klockan nio var alla tre korsen på plats. Jesus hängde i mitten.
Sedan slog soldaterna sig ner för att vänta. De fördrev tiden med att spela
tärning.
Jesus tittade på dem med medlidande. "Förlåt dem, far," bad han. "De vet
inte, vad de gör."
Folkets ledare hade kommit dit för att frossa av åsynen och göra narr av
Jesus. "Du räddade andra," sas de hånfullt, "men du kan intet rädda dig
själv."
Den enda brottslingen på korset bredvid muttrade hest: "Ska du inte föreställa
Messias? Varför räddar du intet oss alla?"
Men den andre sa: "Håll tyst, du! Vi förtjänar att dö, men den här mannen
är oskyldig. "Sedan bönföll han Jesus: "När du blir kung, kan du väl komma
ihåg mig."
Du behöver inte vänta tills dess," svarade Jesus. "Du ska vara med mig i
paradiset idag."
Några av Jesu lärjungar, mest kvinnor, var också där."
"Ta hand om min mamma!" viskade Jesus till sin gode vän Johannes.
Johannes nickade.
"Han ska vara din son nu," sa Jesus till sin mamma, som stod där och grät
bittert.
Mitt på dagen, när solen brukade stå allra högst, blev det kolmörkt. I tre
timmar led Jesus alldeles ensam och bar tyngden av hela världens synd.
Klockan tre ropade han: "Det är fullgjort!" Sedan gav han upp andan och
dog.
Josef från Arimataia, som var en rik man, bad Pilatus om tillåtelse att
ge Jesus en ordentlig begravning. Nikodemos, han som hade besökt Jesus på
natten, kom och hjälpte honom. De båda männen tvättade försiktigt kroppen,
svepte in den i rena gravlindor och la den på en stenhylla i klippgraven
i Josefs trädgård.
Några av kvinnorna som hade varit på Golgota, följde efter för att se var
Jesus blev begravd. Sedan gick de sin väg, alldeles slut av trötthet och
gråt.
till början
Han är
uppstånden!
 Det
var fredag kväll när Jesu kropp las in i graven i trädgården. Nästa dag
var sabbatsdag, den dag då inga judar får arbeta. Timmarna gick långsamt
för Jesu förtvivlade vänner. De kunde inte tro att Mästaren, som de älskade
så högt låg kall och död i graven.
"Bara sabbaten är över, ska vi ta väldoftande örter och lägga på kroppen,"
sa kvinnorna.
Den natten kunde Maria Magdalena intet sova. Det var fortfarande mörkt när
hon gav sig iväg till graven tillsammans med de andra kvinnorna.
När de kom fram, såg de med förskräckelse att den stora runda stenen, som
stängde till öppningen på graven, hade flyttat undan. Hade någon mixtrat
med graven och stulit Jesu kropp?
Kvinnorna sprang tillbaka och letade reda på Petrus och berättade alltihop
för honom. Sedan rusade de iväg till Johannes. De två männen sprang iväg
för att titta efter ordentligt. Johannes, som var yngre, sprang fortare
och kom dit först.
Nu var det så ljust, att man kunde kika in. Linnebindlarna låg ordentligt
hopvikta på klipphyllan, men kroppen var borta. När Johannes såg detta förstod
han allt, som Jesus hade sagt. Jesus levde!
När Petrus tunga steg hördes, gick Johannes åt sidan, och Petrus gick rakt
in. Han såg också gravbindlarna och huvudduken, som låg för sig själv.
Men han skakade förvirrat på huvudet, och de gick bort från trädgården.
Maria stannade ensam kvar. Tysta tårar rann nerför hennes kinder, medan
hon tittade in i graven.
Två skinande vita änglar satt på den plats, där Jesu kropp hade legat.
"Varför gråter du?" frågade de.
Maria kände, att det stod någon bakom henne. Hon vände sig om till hälften
och såg en man, som hon trodde var trädgårdsmästaren. Han kunde kanske hjälpa
henne.
"Varför gråter du?" frågade nykomlingen.
"Därför att Herrens kropp är borta. Har du flyttat den?"
"Maria!" sa främlingen. Maria vände sig helt om och stod ansikte mot ansikte
med den, vars röst hon kände och älskade så.
Det var Jesus!
"Säg åt mina lärjungar, att jag har uppstått, och att jag är på väg till
Honom, som är min far deras far också.
Maria sprang tillbaka i morgonsolen. All hennes rädsla och sorg var borta.
Hon rusade rätt in i lärjungarnas förskrämda skara.
"Han lever! Han lever verkligen!" ropade hon jublande...
till början
Vandringen till Emmaus
 Samma
dag lämnade två andra av Jesu vänner Jerusalem för att gå hem till
Emmaus. Medan Kleopas och hans kamrat trötta lunkade hemåt, ältade de de
senaste dagarnas sorgliga händelser. De märkte knappt, att en främling kom
upp jämsides med dem. Istället för att gå förbi rättade han sin takt efter
deras och började prata:
"Ni ser så olyckliga ut. Vad är det som har hänt?"
"Du menar, att du inte har hört något?" svarade Kleopas. "Du måste vara
den enda människan här i närheten, som inte vet vad som har hänt. Jesus,
vår
mästare, har avrättats. Vi var säkra på att han var Guds Messias och nu
har
vi förlorat hoppet."
Främlingen skrattade vänligt och sa: "Ni har tagit alldeles fel. Tänk på
vad profeterna hade att säga om Messias. Jesaja jämförde honom med ett
oskyldigt lamm, som leddes till slakthuset. Messias måstet dö - inte för
att
han hade begått något brott utan för andra människors synder, så att de
skulle få frid och förlåtelse från Gud."
Tiden flög iväg, medan främlingen gick igenom den ena gammaltestamentliga
skriften efter den andra och förklarade, att det var Guds plan, att Messias
först skulle dö och sedan uppstå från döden, därför att han hade besegrat
det onda.
Innan de visste ordet av, var de utanför sin egen dörr. Främlingen såg ut,
som om han tänkte fortsätta vägen fram. "Kom in!" sa Kleopas. "Det håller
på att bli sent. Ät kvällsmat med oss!"
Främlingen tackade ja, och när maten var färdig tog han brödet, tackade
Gud för det och delade det.
De kände igen sättet att göra det på. Främlingen var Jesus – och han levde!
De vände sig mot honom, men han var borta.
”Det var inte konstigt, att vi blev varma om hjärtat, när han pratade med
oss!” sa Kleopas. ”Vi måste gå raka vägen tillbaka till Jerusalem och berätta
det här för de andra. Men när de kom fram, hälsade de elva dem med nyheten:
”Jesus har uppstått!”
Alla pratade i munnen på varandra. Då – med ens – var Jesus själv hos dem
och åt med dem och förklarade också för dem detsamma som han berättat för
de två på vägen.
till början
Tomas
Tomas hade missat alltihop. Han var inte där dem första uppståndelsedagen,
när Jesus kom till lärjungarna.Så snart som Tomas kom tillbaka, berättade alla i munnen på varandra:
”Jesus lever! Vi har sett Herren!”
”Jag tror inte på det sa Tomas rättframt. Han hade sett Jesu döda kropp.
Ingen kunde bli levande igen efter en sådan död.
”Jag måste se märkena efter spikarna i hans händer och känna såret i hans
sida, där den romerske soldaten stack in sitt spjut, innan jag tror på det!”
sa han. En vecka gick. Nästa söndag var lärjungarna tillsammans igen. Tomas
var också där. Dörren var låst, därför att de fortfarande var rädda för
folkets ledare.
Plötsligt var Jesus hos dem i rummet.
”Frid åt er alla,” sa han. Sedan vände han sig till Tomas och såg direkt
på honom. ”Du får röra vid spikmärkena i mina händer och känna på stället,
där spjutet trängde in i min sida,” sa Jesus, ”Men sluta tvivla, Tomas.
Tro på att jag lever. ”Tomas blev utom sig av glädje, men han skämdes också. ”Du är min Herre och
Gud!” ropade han förundrad. ”Du tror, för att du har sett mig,” sa Jesus.
”Det finns särskild välsignelse för dem som tror på mig, fast de aldrig
har sett mig med egna ögon.”
till början
”Älskar du mig?”
Lärjungarna återvände hem till Galiléen. Petrus kände sig rastlös. Det var
underbart att Jesus levde, men han saknade den tiden, när de alla tolv hade
gått på landsvägarna med Jesus och hjälpte honom, när han botade de sjuka.
Han kände sig som han inte hade något mål nu.
”Jag ska gå och fiska,” sa han en kväll, och Jakob, Johannes och Tomas sa:
”Vi kommer med.”
De gav sig glada iväg, men allteftersom natten led, tappade de modet mer
och mer. De hade inte fått en enda liten fisk!
I gryningen rodde de hemåt. Nu skulle de i alla fall inte kunna få något.
De såg en man stå på stranden. Han hade fått syn på dem också. Han kupade
händerna och ropade på dem. Rösten hördes tydligt över sjöns lugna vatten.
”Har ni fått något, pojkar?
”Ingenting”, skrek de tillbaka.
”Kasta ut nätet på båtens högra sida, så ska ni få!”
Det var något med främlingen som fick dem att lyda. Knappt hade de kastat
ut nätet, förrän det svällde av fisk. De orkade nästan intet hala ombord
det
igen.”Det är Herren!” ropade Johannes. Genast hoppade Petrus i vattnet och
vadade mot land, medan de andra långsamt följde efter i båten. Jesus lagade
frukost över en koleld. Det luktade gott av stekt fisk.
”Ge mig lite mer fisk,” sa Jesus. Han visste, att lärjungarna säkert
skulle äta flera portioner var. Petrus rusade tillbaka för att hjälpa till
med att dra upp det tunga nätet på stranden. En av de andra räknade
fiskarna, när de skinande våta gled ner på klapperstenarna. Det var
etthundrafemtiotre.
Snart var alla varma och glada igen. Med god aptit åt de brödet och fisken
som Jesus hade lagat åt dem.
Efter frukosten gick Jesus och Pertus längs stranden. ”Älskar du mig, Petrus?”
frågade Jesus tyst.
Petrus kände ett styng i hjärtat. Han kunde inte glömma, hur han hade
förnekat Jesus.
”Du vet, att jag älskar dig, Herre,” svarade han lågt”. Petrus hade förnekat
Jesus tre gånger och nu frågade Jesus tre gånger: ”Älskar du mig?”
”Du vet allt, Herre” sa Petrus till sist. ”Du vet, att jag älskar dig.”
” Då har har ett arbete åt dig,” sa Jesus. När jag har gått min väg, så
vill jag, att du tar hand om mina får – de som vill följa mig.” Petrus visste
nu, att Jesus hade förlåtit honom helt och fullt. Han litade på att Petrus
ville arbeta för honom igen. Petrus trodde inte, att han skulle gå ut och
fiska mer.
till början
|
