S:t Johannes Chrysostomos - Fumo d'Dahbo (guldmunnen)

EN AV KYRKANS främsta predikanter är S:t Johannes Fuhmo Dahbo (på grekiska Chrysostomos). S:t Johannes föddes i Antiokia ca år 349. Olika källor beskriver S:t Johannes mamma som kristen och hans far som en högt uppsatt militär. Hans far dog tidigt efter hans födelse och S:t Johannes uppfostrades av sin mor. År 368 mottog han det heliga dopet och vigdes till lektor – koruyo – 373. På grund av sin mors starka inflytande i staden, kunde S:t Johannes studera under en välkänd lärare i det romerska imperiet vid namn Libanius. Libanius lärde S:t Johannes retorik (förmågan att tala bra inför publik), så väl som det grekiska språket och dess litteratur.

I och med att han växte i ålder, växte hans kärlek till Jesus och han beslöt att fortsätta sina studier under Diodoros av Tarsos (en stor lärare i den s k ”Antiokenska skolan”). Hos Diodoros lärde sig S:t Johannes teologi och grunden i den Bibeltolkning han själv förde vidare. Den Antiokenska skolan var känd för sin bokstavliga tolkning av skriften, medan den andra stora skolan, den Alexandrinska, var känd för sin allegoriska (symboliska) tolkning.

År 375 beslöt S:t Johannes att leva ett hårt asketiskt liv och levde som en eremit under ca 2 år. Under dessa år stod han nästan jämt upp, sov knappt och memorerade Bibeln utantill. Som en konsekvens av detta, skadades hans mage och lever och hans svaga hälsa tvingade honom tillbaka till Antiokia.

År 381 vigdes han till diakon av S:t Meletios av Antiokia (den 24 patriarken inom den Syrisk-Ortodoxa kyrkan) och 386 vigdes han till präst av S:t Meletios efterträdare, Patriark Flavian I. I 12 års tid predikade St. Johannes och folket förundrades av hans himmelska predikningar. Fuhmo dahbo – guldmunnen – kommer just av att S:t Johannes predikade så vackert och inlevelsefullt. Under fastan 397 höll S:t Johannes 23 predikningar för folket i Antiokia som var på hämndhumör efter kejsaren Theodosius I. S:t Johannes förmanade folket och försökte visa att deras väg var ond och det hela slutade med att många hedningar, omvände sig och blev kristna. S:t Johannes predikningar fick även kejsaren Theodosius I att vara mild mot sitt upproriska folk.

S:t Johannes predikade mycket om allmosor och han förklarade Bibeln på vanligt folk som gjorde att de kunde omsätta Bibelns budskap i sina egna vardagsliv. Han grundande även flera sjukhus.

398 valdes S:t Johannes (delvis mot sin egen vilja) till ärkebiskop av Konstantinopel. S:t Johannes valde att leva ett enkelt liv trots att ärkebiskoparna hade mycket världslig makt och tillgång till rikedomar. S:t Johannes avståndstagande från det världsliga gjorde honom mycket populär hos det vanliga och fattiga folket, men ogillad av adeln och de rika prästerna. S:t Johannes arbetade även för reformation bland prästerskapet och skrev en bok om prästerskapet. S:t Johannes fruktade ingen och kunde till och med kritisera kejsarinnan Aelia Eudoxia för hennes opassande klädsel.

Tyvärr var politiken och maktbenägenheten inblandad i omdöme av S:t Johannes och en s.k. ”Synod” sammankallades 403, där man ville avsätta S:t Johannes. När folket fick veta om avsättningen blev det stora protester och en stor jordbävning ägde rum samma natt som S:t Johannes arresterades av den världsliga myndigheten. Kejsaren förstod att jordbävningen var Guds vrede över deras ogudaktiga ”synod” och fick snart återkalla S:t Johannes till ärkebiskopstronen. Men när en staty över kejsarinnan upprestes bredvid S:t Johannes biskopskyrka, var han tvungen att predika Guds Ord och motsatte sig statyn fullständigt. S:t Johannes blev än en gång satt i landsflykt. Men han slutade aldrig skriva och påven Innocent I protesterade mot att S:t Johannes blivit avvisad. Men förföljelsen av S:t Johannes tycktes inte ta slut. Istället beslöt man att flytta helgonet längre bort. Han blev tvingad att gå utan mat eller vatten, barfota. Helt utmattad och oförmögen att gå vidare föll S:t Johannes död till marken, med dessa ord på sina läppar: ”All ära åt Gud för allt.” S:t Johannes fuhmo dahbo dog den 14 september 407.

S:t Johannes reliker finns bevarade i Konstantinopel sedan Påven Johannes Paulus II överlämnat dem till Patriark Bartolomeus, efter att korsfararna tagit relikerna från Konstantinopel 1204.

S:t Johannes främsta skrifter är de olika utläggningarna av Bibeln, ”utläggningen om prästerskapet”, ”introduktionen till katukumenerna” och ”mot dem som invänder mot klosterlivet”. Inom de Bysantinsk Ortodoxa kyrkorna använder man sig av en Liturgi som S:t Johannes skrev. S:t Johannes Fuhmo dahbo är en av de kyrkofäder vi delar med den bysantinska kyrkan.

Hans minne firas den 13 september i västkyrkan och den 13:e november i Östkyrkan.

Slothe ’aman, amin – Må Hans böner vara med oss, Amen.

”Meditera över hur Jesus Kristus lär oss att vara ödmjuka, genom att visa oss att våra dygder inte bara beror på oss själva utan på den himmelska nåden. Han befaller alla troende som ber att göra detta universellt, för hela världen. För han sa inte ”ske din vilja i mig eller i oss” utan ”på jorden”, hela jorden, så att alla felaktigheter kan försvinna därifrån och sanningen växa där; alla laster förstöras och alla dygder frodas så att det längre finns någon skillnad på jorden och himlen” (Homilia 19:5 över Matteusevangeliet)

”Prästerskapets arbete sker på jorden, men rankas som himmelskt. Och detta är rätt, eftersom ingen man, ängel, ärkeängel eller någon annan skapad varelse utan den Helige Ande själv ordnat denna succession och övertalat män medan de var i köttet att representera änglarnas tjänst. Prästen måste därför vara lika ren som om han stod i himlen, mitt bland alla dessa himmelska makter” (Om prästerskapet, kapitel 7).

http://en.wikipedia.org/wiki/St._John_Chrysostom
http://orthodoxwiki.org/John_Chrysostom
On The Priesthood, St. John Chrysostom, SPCK 1964
 

Guds svaghet är starkare än människorna
Johannes Chrysostomos Ur en utläggning av Första Korinthierbrevet där han argumenterar för bevis på Kristi uppståndelse

Sannerligen, genom olärda människor övertygade korset hela jordens krets. Därvid talade det inte om ovidkommande ting, utan om Gud och den sanna religionen, om livet enligt evangeliet och om den kommande domen. Korset gjorde bönder och olärda män till filosofer. Se: Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna (1 Kor 1:25). Hur så starkare? Eftersom den gick ut över hela jorden och tillfångatog alla med sin kraft. Många försökte utrota den korsfästes namn, men det slog ut i blom och växte, medan dessa däremot fördärvades och gick under. De levande, som kämpade mot de döda, kunde ingenting uträtta. Om därför en grek kallar mig dåre, visar han sig själv vara en dåre. Om jag av honom hålls för att vara dåraktig, visar det sig att jag är visare än han, den vise. Om han kallar mig svag, bevisar han att han är den svagare. Ty vad tullmän och fiskare genom Guds nåd kunde uträtta, förmådde inte filosofer, talare och härskare, inte heller denna världens vise med sina tusen lister och konster ens föreställa sig.

Paulus tänkte på det när han sade: Guds svaghet är starkare än människorna. Också därigenom blir det uppenbart att förkunnelsen är gudomlig. Ty hur kunde de tolv olärda männen komma på att börja ett så stort verk? Dessa som hade levt på sjöar och floder och i öknen och kanske inte ens sett en stad eller ett torg, hur kunde de träda upp mot en hel värld? Att de var rädda och modlösa visar han som har skrivit om dem: Han förnekar inte och försöker inte dölja deras svagheter och det är det största beviset för dess sanning. Vad berättar han om dem? Att de efter Kristi tillfångatagande, trots så många under, flydde och att den förste av dem förnekade Herren. Så länge Kristus ännu levde på jorden kunde de inte bära judarnas angrepp. Hur skulle de efter hans död och begravning kunnat träda upp mot en så stor värld, om han, som ni påstår, inte hade uppstått, om de inte hade talat med dem och ingivit dem mod? Hade de då inte sagt till sig själva: Vad är detta? Skulle han som inte kunde rädda sig själv kunna hjälpa oss? Han kunde inte hjälpa sig själv medan han ännu levde. Hur skulle han då kunna räcka oss handen, nu då han är död? Så länge han levde kunde han inte vinna ett enda folk och vi skall övertyga hela världen genom att förkunna hans namn? Hur skulle det vara möjligt att göra eller ens tänka? Så är det då uppenbart: Om de inte hade sett den Uppståndne och fått de största bevis på hans makt, skulle de inte ha spelat med så stor insats.

ReligionsUtskottet

Läs mer om Kyrkofäder