Det var i Jerusalem allt började. Där föddes den kristna kyrkan, där formades
hennes första ansikte. Den gemenskap som tog gestalt bland de som levt tillsammans
med Jesus av Nasaret, hänförts av hans ord, utmanats av hans liv, sett honom
föras bort för att korsfästas, förtvivlat vid hans död, för att möta honom
uppstånden på den tredje dagen, utmärktes av den genomgripande kärlek och
över låtelse åt varandra. Det var en gemenskap som chockerade och attraherade.
Idag, tjugo århundraden senare, har kyrkan uppfyllt jorden. Kyrkofolken
har en sak gemensamt: frälsningen, genom frälsaren, genom Ordet som blev
kött, genom Herren Jesus Kristus. Kyrkan tillhör honom, uppfylld av hans
närvaro, levandegjord av hans ande, färdad mot himlen, dit hon tillhör.
Av den anledningen läser vi om våra kyrkofäder, om deras liv med Jesus,
om deras färd mot himlen.
Här följs några råd och förmaningar som våra kyrkofäder har lämnat efter
sig.
S:t Athanasios (ca 296 – 373) - Treenighetens mysterium
Genom kyrkofadern Athanasios så får vi en bra beskrivning av Treenigheten:
Vi lär känna treenigheten i Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Treenigheten
är helig och fullkomlig, samtidigt som den inte innehåller något utöver
sitt eget väsen och inte består av en skapare och något skapat. Hela Treenigheten
har som uppgift att skapa och verka i allt. Dess väsen är unikt samt odelbart
och deras handlande är ett. Allt som Fadern gör är genom Ordet (Jesus
Kristus) i den Heliga Anden. På detta sätt bevaras enheten i den
heliga Treenigheten. Därför förkunnar kyrkan en Gud, ”som står över allt,
verkar igenom allt och finns i allt”.
- Står över allt gör
Han som en Fader.
- Verkar genom allt,
ty han verkar genom Ordet.
- Han finns i allt,
nämligen i den Heliga Anden.
Aposteln Paulus skriver
i Första Korinthierbrevet (kap 12 : 4-6) om de andliga nådegåvor som alla
har sitt ursprung ifrån Gud, Fadern. "Nådegåvorna är olika, men Anden
densamme. Tjänsterna är olika men Herren densamme. Verksamheterna är olika,
men Gud densamme, Han som verkar i allt och överallt".
De gåvor som Anden ger
var och en, dem ges av Fadern genom Sonen. Allt vad Fadern har tillhör ju
också Sonen, därför är faktiskt allt som vi får av Sonen, i Anden, gåvor
från Fadern.
Ty där ljuset är, där
är också strålglansen, och där strålglansen är, där är också glansens verkningar,
den strålande gåvan.
Evagrios av Pontos (346-399)
Han är en av öknens stora andliga mästare, som genom sin insikt i människans
själsliv lade grunden till den klassiska själavårdstraditionen. Som ung
och mycket lovande blev han diakon hos Gregorios av Nazianzos, en av de
största teologerna inom kyrkan, men lämnade Konstantinopel efter en personlig
kris och begav sig till Palestina. Där stannade han en tid i klostret och
reste sedan till den egyptiska öknen där han tillbringade de sista femton
åren av sitt liv som eremit. Så skall du bedja:
- Bed om att få tårarnas gåva.
- Bed att Gud må göra ditt hårda hjärta mjukt. Bed att Gud må förlåta
de synder du bekänner inför honom.
- Bed inte att det du önskar skall ske. Det överensstämmer inte nödvändigtvis
med Guds vilja.
- Bed istället så som du har lärt, med orden: ”Låt din vilja ske med mig”
- Bed att Guds vilja sker i allt. Han vill verkligen det som är gott och
nyttigt för din själ, medan du inte alltid söker det och bara det.
Johannes Chrysostomos (354-407)
Han tog ofta upp aktuella förhållanden i sina predikningar, inte minst de
fattigas utsatta situationer. Efter att ha fått sin andliga träning bland
eremiterna i bergen var han under ett drygt decennium Antiochias andliga
ledare. Blev mot sin vilja förd till Konstantinopel, efter att ha tackat
nej till erbjudandet att bli världshuvudstadens patriark, där han 398 vigdes
till det högsta kyrkliga ämbetet. Älskades även där av folket men hamnade
med sin lidelse för sanning och rätt i konflikt med både de politiska och
kyrkliga makthavarna och förvisades från staden år 404. Dog i staden Kumana
vid Svarta havet, under en fångtransport.
Äktenskapets skyldigheter:
Paulus säger i Kor 7:3-5 ”Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne
och på samma sätt hustrun sin man” Vilka skyldigheter talar Paulus om?
Paulus vill att vi ska förstå att hustrun inte längre äger sin kropp: hon
är livegen, och på samma gång sin mans ägare. Om du försöker undfly detta
slaveri, säger Paulus, väcker du Herrens anstöt. Aposteln talar här om ”skyldigheter”
för att klargöra att ingen av makarna självsvåldigt kan göra som bara han
eller hon vill; de är varandras livegna.
Om en prostituerad försöker förföra dig, borde du tänka: ”Jag äger inte
min kropp; den tillhör en annan.” Och hustrun skall tänka på samma sätt
om någon angriper hennes renhet: ”Min kropp är längre inte längre min, den
är min mans.” Detsamma gäller dem bägge de har båda samma ”skyldigheter”.
Mannen har inga speciella privilegier. Likaså bestämmer inte mannen över
sin kropp, det gör hustrun. Absolut jämlikhet, inga privilegier.
Paulus tillägger: ”Håll er inte ifrån varandra annat än för en tid, om ni
har enats om det.” Vad menar han? Hustrun bör inte insistera på avhållsamhet
mot sin mans vilja, och inte heller mannen mot hustrun vilja. Varför det?
Därför att det kunde få allvarliga följder. Äktenskapsbrott, otukt, familjekatastrofer
som är ofta en följd av detta.
Maximos Bekännaren (580-662)
Han var sekreterare åt kejsar Heraklios i Konstantinopel, men lämnade denna
ställning och gick i kloster. Han blev den ledande teologen i striden om
Kristi två viljor (monotheletismen) som splittrade kyrkan på 600-talet.
Maximos höll fast vid tron på att det hos Kristus finns både en mänsklig
och en gudomlig vilja. Han fick plikta med sitt liv för sin vägran att kompromissa.
Det sjätte ekumeniska konciliet 680-681 kom att ge honom rätt. Maximos tecknar
en fantastisk andlig vision där människan genom inkarnation står som medlare
mellan himmel och jord. Förtalet är en svår synd. Vem bär synd, du
eller den som förtalar dig? Släpp inte in hat. Om du hatar den som förtalat
dig hatar du en annan människa; därmed bryter du mot kärlekens bud. Det
onda som orden uträttat, gör du nu i handling. Om du däremot håller buden,
hjälper du på allt sätt den andre att bli fri från denna synd. Inget är
plågsamt som att bli förtalad för sin tro och sitt uppträdande. Det är omöjligt
att förbli likgiltig – om man inte riktar sin blick mot Gud, han som ensam
kan frikänna oss från förtalet, bevisa vår oskuld och återge själen hoppets
glädje.
Ju mer du av allt ditt hjärta ber för den som förtalat dig, desto mer villig
är Gud att avslöja sanningen för dem som skadats av förtalet.
Var i din tur noga med att inte skada en broders eller systers goda rykte
genom sårande kommentarer när du samtalar. Kärlekslösa ord av det slaget
leder till omedvetet men seglivat agg mot dem. Tala väl om den brodern eller
systern, tala väl om dem offentligt. Och be lika uppriktigt för dem som
för dig själv. Då blir du snart fri från detta misshag.
