Johannes av Korset

Johannes av Korset (1542-1591) föddes i Fantiveros i Kastilien, Spanien. Han blev karmelitmunk år 1564 och studerade filosofi och teologi vid karmeliternas skola i Salamanca, ett av Europas ledande universitet. År 1567, samma år som han prästvigdes så träffade han Teresa av Avila. Hon såg tidigt att Johannes hade en begåvning och såg därför till att han fick ansvaret för hennes orden. Hon beundrade nämligen hans stränga livsstil och ledarförmåga. Johannes instiftade flera nya ordnar och det var under denna tid som han fick sitt namn, Johannes av Korset. Namnet fick han på grund av hans lidande och sin hängivelse åt Gud. Han tjänade hela sitt liv åt Herren genom sitt ledarskap och skrev även många fina skrifter. Johannes greps och arresterades av människor som var motståndare till reformrörelsen. Det var i fängelset som han skrev sin mest kända bok, Själens dunkla natt. Denna skrift handlar om hur Gud verkar i själen - inte genom glädje och ljus, utan genom sorg och mörker. Trots att Johannes av Korset dog för fyra århundraden sedan, så har hans skrifter fått stort inflytande i den kristna tron. Må hans böner vara med oss alla! Amen...

Här nedan kommer ett kort utdrag av en av hans skrifter, när man läser dessa skrifter är det tänkt att man ska läsa dem nogrannt och begrundande. Smaka på orden och låt det näringsrika innehållet smälta och upptas i ditt liv till andlig hälsa och kraft.

Nedan följer utdrag ur Själens Dunkla Natt.

1. Att rena själen

Vid en viss punkt under den andliga färden lyfter Gud människan från nybörjarnivån till en mer krävande sådan. På denna nivå börjar hon ägna sig mer åt sitt andliga liv och mognar som kristen. En sådan människa får antagligen uppleva det som kallas "själens dunkla natt". Den "dunkla natten" upplever man då man inte längre finner någon tillfredsställelse i sitt andaktsliv. Och orsaken är att Gud vill rena människan och lyfta henne upp till ett högre plan.

När en människa har blivit omvänd av Gud får hon näring genom Anden, hon känner sig omsluten av honom. Som en kärleksfull mor tar Gud hand om den unga själen, tröstar den och ger den andlig mjölk. Det är ett stadium som människorna finner stor glädje i. De börjar be med stor iver och uthållighet. De ägnar sig åt alla slag religiösa handlingar därför att det ger dem en sådan glädje.

Men det kommer en tid då Gud bjuder dem att gräva djupare. Han undanhåller människan sin ljuvliga tröst för att lära henne göra det goda och hindra henne från att lägga sig till med onda vanor.

2. Hemligt högmod

De som är nybörjare i det andliga livet har en tendens att bli mycket ivriga att utöva detta. Den värsta faran för dem är att vara nöjda med sin kristendom och med sig själva. Det är lätt att känna ett slags hemligt högmod, vilken är den första av de sju huvudsynderna. Sådana människor blir alltför andliga. De talar gärna om ”andliga ting” hela tiden. De är nöjda med sin egen tillväxt. De föredrar att undervisa framför att bli undervisade. De fördömer andra som inte är så andliga som de. De liknar farisén som skröt över sig själv och föraktade publikanen som inte var så andlig som han. Djävulen underblåser ofta deras nit så att deras högmod förökas ännu mer. Djävulen vet att all deras strävan och dygd blir värdelös och övergår i synd om den inte tuktas. De utövar nu sin andlighet för att njuta av andras uppskattning. De vill att andra skall förstå hur andliga de är. De börjar dra sig för att erkänna sina brister för varandra, för det skulle rasera den bild de byggt upp av sig själva. Alltså förringar de sina synder när de biktar sig, för att de skall framstå som mindre ofullkomliga.

De tigger Gud om att han skall ta bort deras brister, men det gör de endast för att de vill fyllas av frid, och inte för Guds egen skull. De inser inte att om Gud skulle ta bort deras brister från dem skulle de troligen bli ännu mer högmodiga och självgoda. Men de som strävar efter att göra Guds vilja möter detta högmod med ödmjukhet. De lär sig att inte tänka högt om sig själva och deras religiösa handlingar. Istället koncentrerar de sig på hur stor Gud är och tänker på vad han har gjort för dem och hur litet dem kan göra för honom. Guds Ande bor i sådana människor och manar dem att hålla sina inre skatter hemliga.

3. Bunden av känsloupplevelser

Många av dessa nybörjare börjar också visa andlig girighet – den andra av de sju huvudsynderna. De blir missnöjda med vad Gud ger dem, för de tycker inte att de får den tröst och uppmuntran de förtjänar.
De börjar läsa många böcker och utföra många fromhetshandlingar i ett försök att få mer och mer andlig tröst. De klänger sig mer och mer fast vid de känslor de upplever i sitt andliga liv. De fokuserar känsloupplevelsen och inte själva kärnan i det andliga livet. Ganska ofta händer det att de fäster sig vid speciella religiösa föremål eller heliga platser och börjar värdera det synliga alltför högt. Men de som vandrar den rätta vägen fäster blicken på Gud och inte på de yttre tigen eller på sina inre erfarenheter. De går in i själens dunkla natt och blir berövade allt detta. Allt det behagliga tas bort från dem så att själen kan renas. Själen kan ju inte växa förrän den släpper sitt krampaktiga tag om Gud.

4. Tre orsaker

Den tredje synden är andlig vällust. Det är ur den synden som alla de andra växer fram, och därför är den värsta av alla.
Detta är vad som händer; en människa som är djupt försjunken i bön kan uppleva starka anfäktelser och vara oförmögen att förhindra dem. Ibland sker det till och med under den heliga nattvarden, eller då man biktar sig.

Orsaken är en av följande tre. Den första är den fysiska tillfredsställelse som kroppen erfar av andliga ting. Den sämre delen av vår kultur, köttet, blir ibland väckt under andaktsstunderna. Men den kan inte ta till sig erfarenheten, och därför börjar den väcka det som den kan få makt över, nämligen det orena och det sensuella.

Den andra orsaken är djävulen. För att störa och oroa själen försöker han locka fram det orena i själen, i hopp om att detta skall falla för frestelserna.
Människan blir då rädd för frestelserna och förlamas i sin bön, och fortsätter detta så upphör hon kanske helt och hållet med andakterna.

Den tredje orsaken är en överdriven rädsla för orena tankar. En del människor är så känsliga och svaga att de inte står ut med sådana tankar utan känner stark rädsla för dem. Denna rädsla kan i sig förorsaka deras fall. De blir uppjagade vid minsta störning och har alldeles för lätt att distraheras.
När själen går in i den dunkla natten har den allt under kontroll. Köttet blir stilla, djävulen blir tyst och fruktan viker undan, allt på grund av att Gud lyfter bort all känslomässig tillfredsställelse så att själen renas i avsaknaden av denna.

5. Helgon på en dag

När själen börjat njuta av det andliga livets fördelar men blir fråntagen dem, blir den arg och bitter. Detta är den andliga vredens synd, den fjärde av ”dödssynderna”, och den måste också renas i den dunkla natten.

När människorna märker att glädjen är borta, blir de mycket oroliga och frustrerade, precis som ett barn blir då det tas från modersbröstet. Det finns ingen synd i en sådan naturlig besvikelse, men om den får fortgå kan den bli en farlig last. Det finns de som blir arga på sig själva i det här laget, i tron att deras brist på glädje är resultatet av något som de gjort eller försummat att göra. De anstränger sig hårt och gör allt de kan för att få tillbaka den ljuva glädjen. De försöker bli helgon på en dag. De fattar alla möjliga beslut att bli mer andliga, men ju högre planer dem har, desto större blir deras fall.

Problemet är att de saknar tålamod att vänta på det som Gud vill ge, vänta tills han väljer att ge det. De behöver lära sig andlig ödmjukhet, och den får man under den dunkla natten.

6. Bortom rimliga gränser

Den femte synden är andligt frosseri. Många blir beroende av andaktslivets andliga ljuvlighet och kämpar för att få mer och mer av det. De hamnar bortom rimliga gränser och går nästan under i sina andliga övningar. De brukar försöka underkuva sitt kött genom att visa underkastelse, genom långvariga fastor och plågsamma bestraffningar. Men lägg märke till att dessa inte kommer från Gud. Sådana människor driver igenom sin egen vilja och går alltså allt längre in i lasten snarare än i dygden. De vandrar inte i sann lydnad utan gör snarare vad de vill, när och hur de vill. De gör det inte för Gud utan för sig själva, och av det skälet tröttnar de snart. Av det skälet är det antagligen bäst för dessa människor att helt och hållet sluta med sina andaktsövningar. Problemet är detta; när de inte får något ut av sina andakter, tror de att de inte har åstadkommit något. Detta är ett allvarligt fel och en orättvis dom över Gud.
För sanningen är att de känslor vi upplever i andaktslivet är dess minsta gåvor. Guds osynliga och ej kännbara nåd är mycket större, och den är ofattbar för oss. Det kan sägas att genom sina ansträngningar att uppleva glädje förlorar de människor faktiskt sin andlighet. Den sanna andligheten består nämligen av uthållighet, tålamod och ödmjukhet. Det andliga frosseriets synd får dem att läsa mer böcker och be fler böner, men Gud nekar dem i sin vishet att finna tröst, för han vet att om deras längtan blir uppfylld får dem en orimlig aptit och odlar oräkneliga synder. Herren helar sådana människor genom den dunkla nattens ofruktbarhet.

7. Utmattad av andliga övningar

De båda sista dygderna är den andliga avunden och likgiltigheten. Människor som anser sig vara andliga tycker vanligen inte om att höra om andras andliga mognad. De vill helst bli begrundade. De har svårt att se att andra röner uppmärksamhet och skulle helst själva bli betraktade som de allra mest andliga. Detta står i stark kontrast till kärleken, som generöst gläder sig, enligt Paulus. Andlig likgiltighet infinner sig när glädjen försvinner från den andliga livet. En del blir mycket trötta på de andliga övningarna när de inte ger någon tröst. Då upphör de med dem.
De blir arga för att de är kallade att göra sådant som inte lockar dem. De börjar tappa intresset för Gud, för de mäter Gud efter sig själva och inte sig själva efter Gud. Sådana människor är svaga för att bära de kors som har getts oss för att hjälpa oss växa – kors som vi möter i själens dunkla natt.

8. Gud arbetar passivt

Låt det räcka med att säga att Gud ser ofullkomligheterna inom oss, och på grund av sin kärlek till oss manar han oss att växa till. Hans kärlek nöjer sig inte med att lämna oss i vår svaghet, och av det skälet för han oss in i en mörk natt. Han vänjer oss av med alla nöjen genom att ge oss torrperioder och inre mörker. Genom att göra så kan han lyfta bort alla synderna och skapa goda karaktärsdrag inom oss. Genom den dunkla natten blir högmod ödmjukhet, girighet blir enkelhet, vrede blir förnöjsamhet, överdåd blir frid, frosseri blir måttlighet, avund blir glädje och tröghet blir styrka. Ingen växer och mognar i sitt andliga liv om inte Gud verkar passivt i honom med hjälp av den dunkla natten.

ReligionsUtskottet

Läs mer om Kyrkofäder