Jona och Ninevefastan

Läs mera...


Om Bönen och Fastan av H.H. Påve Shenuda III

Styrkan i att fasta

Inledningen är hämtad från Biskop Mor Philexinos Mattias Nayis föreläsning om fastan, sommarkursen 2005

Denna fasta börjar alltid tre veckor innan stora fastan. Denna fasta har inget fast datum och varierar från år till år. Den börjar alltid på en måndag och håller på till onsdag. Förr fastade våra fäder denna fasta från måndag morgon till lördag morgon, alltså 6 dagar. De av våra helgon som levde ännu strängare fastade från måndag morgon till måndag morgon.

Hur denna fasta kan vi läsa om in Jona’s brev i gamla testamentet. Människorna i staden Nineve var väldigt syndiga och levde syndigt. Gud ville få dem tillbaka från denna väg. Därför visade han dem Jona-tecknet (han hamnade i valens buk i tre dagar). Fastan blev officiell under Maphirian Marutha tid, han avled år 649 och någon gång innan dess blev den officiell.

Maphirian Marutha ville införa denna fasta för att han såg att människor syndade mycket och han tänkte att genom denna fasta kanske han kunde föra tillbaka dem från synden. Bar Hebreus skriver att både den armeniska och koptiska kyrkan har tagit efter oss när det gäller denna fasta. Vi känner inte till exakt när den armeniska kyrkan tog till sig detta men vad gäller den koptiska vet vi att de tog till sig denna fasta under Anba Abrahams tid som var den 62:a patriark över Alexandria. Även om han var patriark över Alexandria så hade han Syrisk Ortodoxt ursprung och därför införde han denna fasta i kyrkan (Kopterna har haft 4 patriarker med syrisk ortodoxt ursprung).

Under 700 talet levde en prins som enbart hade flickor på tankarna. En dag kom prinsen med en order om att alla vackra flickor skulle samlas till en stor fest hemma hos honom. Eftersom prinsen var en mycket dålig människa, blev många av flickorna rädda och ville inte gå till honom. För att ta sig ur detta vände sig flickorna till sina fäder och till biskop Johannes ”blå”. Biskopen sade då att de skulle fasta och be i tre dagar. På den tredje dagen samlades alla i kyrkan och vid bibelläsningen kom en vit duva flygande. Alla som såg duvan visste att det var den Helige Ande, med en avsikt att hjälpa dem. När duvan flög iväg, fick biskopen en syn om att prinsen inte längre levde.

På så sätt lovprisade dem herren för att han hade bönhört dem och räddat dem undan prinsen. Därför fastar än idag många tjejer denna fasta så att Gud skall hjälpa dem och beskydda dem från män som vill förstöra deras jungfrudom och för att de skall träffa en god, troende man.

24 feb, 2005
Artikeln är sammanfattad och översatt från: The Syriac Orthodox Christian Digest http://www.socdigest.org/articles/03feb05.html

I den Antiokianska traditionen lägger vi stor vikt på Ninevehfastan, som efterföljs av två helger och sedan den stora fastan (påskfastan).

Jona från Nineve är för övrigt inte samma person som de två andra med samma namn och refereras i heliga Bibeln som, Simon Petrus far och profeten som nämns i 2Kungaboken 14:25. 

Låt oss då fokusera på budskapet som Jona förmedlade till oss:

Det första är att boken lär oss att Gud inte är exklusiv och bara judarnas ägodel. Detta framgår även i Matt 4:15,16: ”Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp”.
Jona är en symbol av Israel, det Israel som inte kan acceptera arbetarna som anställdes i den elfte timmen och fick samma lön som dem som slitit från gryningen. Men Gud överger inte Jona även om han gick ombord skeppet till Tarsus istället för Nineve. Människan har ingen rätt att hindra Guds nåd, vare sig mot Nineve eller Jona själv.

Det andra är att Jona bevisar att Gud står på den stora mängdens sida – inte den mindre. Detta påminner oss igen om att erkänna att Gud är den rätte för att Döma.

Det tredje låter oss minnas budskapet från dagens läsning. Läsning ur Apostlagärningarna återger tankarna om Vägen till Damaskus. Här sprang inte Saul, budbäraren bort från hans uppdrag, utan var även väldigt noggrann. Men, han visste dock inte att han rörde sig emot Guds plan för honom. Därför ingrep Gud direkt, såsom stormen och valen i Jonas fall. Till skillnad från Jona som sörjde även efter skeppet och valen, gav Saul sig frivilligt till att bli Paulus. Jona hade predikat halvhjärtat som visas av hans dialog, men Paulus var entusiastisk som vi läser i Paulusbreven (2Kor 4).

Evangeliet är en tydlig vägvisare i omständigheterna för Jona och Saul - vilka vi är. I Markusevangeliet läser vi om hur de tidiga apostlarna som lämnade deras liv bakom dem för att följa en okänd snickare.

Det fanns något som sa dem att det fanns en snickare som kunde bygga båtar för att göra dem till fiskare av män.
Kyrkan verkar lära oss om vi är som Jona, som gjorde uppror eller som Saul som gick emot Guds vilja omedveten om att Gud är där för att rädda oss. Och det är löftet och det är där hoppet har sitt ursprung.

Svårigheten i budskapet är att vi inte bör vara fördömande, låt oss istället koncentrera oss på denna eliminera denna tendens. Låt Gud Döma!

Låt oss istället bli kanaler av Hans outtömliga barmhärtighet.

Jag ropade till Herren i min nöd,
och han svarade mig.
Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp,
och du hörde min röst.
Du kastade mig i djupet, mitt i havet,
och strömmar omslöt mig,
alla dina brottsjöar och vågor
svepte över mig.
Jag tänkte: Jag har drivits bort
från dina ögon.
Men jag skall åter få skåda
ditt heliga tempel.
Vatten omslöt mig ända upp till halsen,
djupet omgav mig,
sjögräs snärjde in mitt huvud.
Till bergens grund sjönk jag ner,
jordens bommar slöts för evigt bakom mig.
Men du förde mig levande upp ur graven,
Herre, min Gud.
Medan min själ tynade bort i mig
tänkte jag på Herren,
och min bön kom till dig
i ditt heliga tempel.
De som håller sig till fåfängliga avgudar
överger den nåd de fått.
Med tacksägelse
vill jag offra åt dig,
vad jag har lovat vill jag infria.
Frälsningen är hos Herren! Jon (2:3-10)

+ Kom ihåg oss i era böner +