|
Jag vaknar på morgonen av att alarmet på mobilen ringer. Jag stänger av
ljudet, men orkar inte stiga upp. Bara lite till säger jag till mig
själv. Jag vill inte möta denna dag, allt för mycket som ska göras,
ansvar och så mycket annat i mitt hjärta som jag inte orkar tänka på.
Känner mig svag, ledsen och ensam. Tanken om att jag inte orkar mer rör
sig i mitt huvud. Sedan somnar jag om. Nio minuter senare hörs alarmet
igen. Ännu en gång stänger jag av ljudet. Jag måste resa på mig, tänker
jag för mig själv. Trots det händer inget. När klockan ringer för tredje
gången stänger jag av den med en suck, säger Gud hjälp mig och reser
därefter genast på mig, för nu är tiden knapp och jag kommer få stressa
som vanligt. Jag ägnar någon minut till bön, går sedan för att tvätta
ansiktet och gör mig i ordning för att bege mig till skolan. Innan jag
går hemifrån drar jag i all hast ett mannakort och får bibelversen: ”Gud
är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden väl beprövad.” Ps
46:2 Jag reflekterar en kort stund över versen, tackar Gud för att sedan
gå till skolan. Ett pass på förmiddagen, en snabb lunch och ett annat
pass på eftermiddagen. När jag kommer hem ber jag en kort bön, tackar
Gud för dagen och börjar sedan laga mat. Jag ringer samtidigt till en
vän och försöker hinna med så mycket som möjligt innan jag ska böja
studera. När jag ätit och diskat sätter jag mig ner för att börja läsa.
Men det känns tungt och jag har svårt att komma igång. Jag ringer
istället ett till samtal och talar en stund och försöker därefter på
nytt komma in i studierna. Jag säger; Gud hjälp mig. Tiden går och går
och jag kommer knappt någon vart. Jag har svårt att koncentrera mig på
det jag ska göra. Tankarna flödar istället iväg till allt annat som inte
har med studierna att göra. Dagen når sitt slut och jag har inte fått
mycket gjort. Det känns nu ännu tyngre än vad det gjorde från början.
Tårarna kommer, jag torkar bort dem och går istället för att byta om,
borstar tänderna och förbereder mig för att sova.
Trött och tom inombords sätter jag mig på knä framför Jesusbilden på
mitt nattduksbord. Jag tänder ett ljus och sluter mina ögon. Jag tänker
på bibelversen jag hade fått på morgonen. ”Gud är vår tillflykt och vår
starkhet, en hjälp i nöden väl beprövad”. Vad förstår jag egentligen av
den här bibelversen? Vad vill Gud säga mig? Om Gud är min tillflykt och
min starkhet borde jag då inte vända mig till Honom? Jag borde söka
tröst hos Honom och ta min styrka från Honom. Jag funderar på hur denna
dag varit. När har jag tagit min tillflykt till Gud? När har jag tagit
styrka från Gud? Tårarna rinner nedför mina kinder och jag inser hur
lite jag vänder mig till Gud. Jag tar mig tid till att säga ”Gud hjälp
mig” och jag vet att Gud hör min bön, men trots det tar jag mig inte tid
till att ta emot Hans hjälp. Versen säger ”Han är en hjälp i nöden väl
beprövad.” Vi kan därmed lita på Guds hjälp; lita på Honom utan att
tvivla, sträcka ut vår hand och ta tag i Guds hand och låta Honom hjälpa
och leda oss. Ty Han är sannerligen vår tillflykt och vår starkhet, en
hjälp i nöden väl beprövad.
Ta tag i Guds hand och låt din Herre leda dig!
Religionsutskottet
|
