Försoningen mellan Gud och människan

När Gud skapade människan till sin avbild sade Han: ” Låt oss göra människan till vår avbild, till att vara lika oss” (1 Mos 1:26). Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in anden i hennes näsa. ”Så blev människan en levande själ” (1 Mos 2:7).

Människan blev alltså uppbyggd av två ting, en kropp från jordens stoft och en odödlig ande.

Om den odödliga anden sade Herren: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället Honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna” (Matt 10:28).

Gud skapade människan i ett heligt och syndfritt tillstånd och gav människan en fri vilja, men lämnade honom en befallning för att han skulle lära sig att lyda.

Befallningen var, att inte äta från trädet med kunskap om gott och ont.

Gud lovade Adam livet, om han skulle vara Honom lydig, och döden, om han skulle vara

Gud olydig.

”Men människan bröt Guds befallning” (1 Mos 2:17) och detta skedde genom djävulens list.

”Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård” (1 Mos 3:23). Människans fall ifrån det heliga och syndfria tillståndet berodde på att människan nu hade kunskap om synden, förbundet mellan Gud och människan bröts och hon förlorade livet och nåden.

Människan blev nu sårbar och plågades av hunger, tröst, fysiska och psykiska sjukdomar, rädsla samt ett plågat samvete.

Synden hade förstört Guds avbild i människan, så människan lämnades åt sin fria vilja och Gud förbjöd djävulen att styra eller fresta människan utan Guds tillåtelse.

Djävulen ville fälla människorna från det upphöjda tillståndet och göra Gud vredgad på mänskligheten, så att de skulle bli bortdrivna från den gudomliga nåden.

Denna synd var den första som människan begick emot Gud. Den är ursprunget till alla andra synder som människan har begått med sin fria vilja.

Människan hade genom djävulens frestelse förlorat sig själv till synden.

Man frambringade brännoffer för att få förlåtelse för sina synder och Gud tillät att djuret offrades istället för syndaren, så att människan skulle begrunda sin död i djuret, eftersom det var hon som syndade och inte djuret. ”Ty kroppens liv är i blodet, och Jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning genom själen som är i det” (3 Mos 17:11).

Men brännoffret kunde inte nå upp till människans värde och därmed inte kunde ge henne försoning, ty den Ende som kunde ge människan försoning med Gud var försoningsoffret Jesus Kristus.

Människans synder var obegränsade och riktades mot Gud som är obegränsad. Och därför så var försoningsoffret tvunget att vara obegränsat, eftersom det skulle motsvara Gud. Det skulle samtidigt vara jämbördigt med människan syndaren, men helt utan synd. Det skulle vara en företrädare för mänskligheten och kunna sända andligt liv in i dem.

Ingen annan utväg existerade än att Gud skulle ta en mänsklig natur för att ersätta människan.

Detta kunde ske genom Jesus Kristus, Guds enfödde Son som är född av Fadern före all tid och samtidigt född av jungfru Maria en gång i tiden.

Han som aldrig syndade under sin vistelse här på jorden.

Han är den förkroppsligade Guden som villigt gick in i människans, syndarens ställe och av detta skäl dog Han till försoning för mänskligheten.

Herren Jesus är fri från synd eftersom Han inte är av människosäd, ty jungfrun Maria, Hans moder blev havande genom den Helige Ande.

Den som kunde skapa fred mellan Gud och människan själv, måste vara både Gud och människa. Jesus Kristus kom och skapade fred genom sin korfästelse mellan himmelen och jorden och mellan Gud och människan, och gav oss liv för sitt eget liv.

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

Källa: Inkarnationens Mysterium

Från Deyroyo Samuel Issa och Benjamin Aktas