|
Varför kan vi ibland känna oss ensamma trots att vi vet att vi inte är det?
Vi vet att vi alltid har Gud med oss. Hans ande är inneboende i oss. Sitter
han inte där uppe och vakar över oss, har han alltid någon som gör det:
en ängel, en far, en mor, en syster en bror eller även en kär vän.
Det skall till mycket för att Gud skall lämna oss ensamma och om vi tyvärr
känner ensamhet är det oftast från vår sida: vi tenderar att glömma Gud,
vi tenderar att se förbi hans storhet och närvaro, vi tenderar att sluta
tro och hoppas.
Som sagt skall det till mycket för att vår Herre skall lämna sin flock i
ensamhet. Det kan ske genom ett stort antal grova felsteg, om och om igen,
så att vi inte bara sårar vår Herre utan även får änglarna att gråta över
oss och slutligen händer det att vår ande inte längre vill vara inneboende
i oss. Andens närvaro sjunker, eller rättare sagt vi kväver den, som vi
kväver livets låga i våra synder.
MEN: vår Gud lämnar oss aldrig ensamma. Han finns alltid där. Han finns
där så fort vi ropar efter Honom. Han finns där så fort vi släpper en tår
för våra synder. Han finns där för att Han älskar oss. Ty han är vår Fader
och en god sådan som aldrig släpper taget om sina barn.
Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och
han i oss. (1 Joh 4:13)
DÄRFÖR måste även vi vara Hans goda barn och alltid vända oss till vår Fader
och lyssna till hans goda stämma. Ty Han vet vårt bästa och endast hos Honom
kan vi finna ro och skydd mot ondskan.
Svåra tider och prövningar kommer ständigt men Herren är vår beskyddare.
Därför får vi absolut inte kväva hans Heliga Ande som är inneboende i oss.
Herren är ständigt med oss. Det är oftast upp till oss att släppa in Honom.
Därför uppmanar jag er mina bröder och systrar: vi måste ta akt och vårda
Anden. Vi får inte glömma Herren vår Gud, utan ständigt göra oss påminda
om Hans härlighet och närvaro och kärlek till sina barn som följer Hans
goda stämma.
|
