|
 ”En
gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra
Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur
för att skölja näten.
Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon,
och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och
undervisade folket från båten.
När han hade slutat tala sade han
till Simon: ’Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.’ Simon svarade:
’Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom
du säger det skall jag lägga ut näten.’ Och de gjorde så och drog ihop
en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina
kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man
fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade
sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ’Lämna mig, herre, jag är
en syndare.’ Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg
all fisken de hade fångat - likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner,
som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ’Var
inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.’
Då rodde de i
land, lämnade allt och följde honom.”
Hur kan man reflektera över
bibeltexter för att göra de nära tillhands, vardagsnära och samtidigt
behålla deras djup. Det är ingen liten utmaning. Man blir tvungen att
möta sig själv, tänka, vad berör mig? Hur kan jag dela med mig om något
som kommer från mig och som samtidigt inte är långt ifrån den dagliga
erfarenheten. Det är just det vi kan se i den här lilla berättelsen om
de få fiskarna som utvaldes av Jesus, som kom att förändra hela
världshistorien. Några fiskare från Palestina…
Enligt Lukasevangeliet
hade Jesus varit i Kafarnaum i några dagar innan den här händelsen och
han kände tydligen Petrus eftersom han hade varit hos honom och till och
med botat hans svärmor från en svår feber. Jesus hade varit i synagogan
i staden och hade undervisat och botat många sjuka. Men Petrus förstår
inte så mycket egentligen under de här tillfällena, i alla fall berättar
Lukas inte det för oss. Men något händer vid det här tillfället som
Petrus blir djupt rörd av. Innan den här dagen hade börjat så vet vi att
Jesus gick tidigare ifrån Petrus för att gå till en enslig plats för att
be. Efter ett tag letar folket upp honom och det är då Jesus sätter sig
i en båt och talar till folket. Okej, det är väl inget, det spelar ingen
roll. Petrus och Johannes och Jakob som redan var färdiga med dagens
fiske och har redan börjat tvätta rent sina nät, de har inte fångat så
mycket den här gången. Men Jesus ber dem ro ut på djupt vatten, till en
plats där de kan vara för sig själva, dit ingen annan än Petrus och
Jesus kan vara, med kanske några fiskare till. Okej, tänker Petrus, vi
gör som du säger, vi kastar ut näten mitt på dagen även om vi vet av
erfarenhet att man inte fångar fisk på det här sättet. Vi har testat det
förr, det funkar inte.
Vi har alla våra rutiner och vanor. Vi vet
vad vi gör när vi går upp på morgonen, vi vet vad vi tycker om för mat
och vi vet vad vi vill göra när vi ägnar oss åt nöjen och rekreation.
Människan är en ”creature of habit”. Vi älskar våra vanor för de skänker
oss trygghet och en känsla av att vi har kontroll. Men det Jesus
inbjuder Petrus och oss alla är att ro ut på djupt vatten, det okända
där vi aldrig har varit. Det är skrämmande att ge sig ut i det fördolda,
i djupa okända vatten. Till deras förvåning fångar de så mkt fisk som de
kanske aldrig fått. Så mycket att också de andra båtarna blir tvungna
att hjälpa till. Tänk er vilken glädje de måste ha känt. Fiskarna kan
inte ha varit så rika, ganska enkla, skulle jag vilja säga och kanske
till och med fattiga. Speciellt om de var vanliga dagarbetare. De andra
blir förvånade men Petrus, kastar sig inför Jesu fötter och säger, lämna
mig, jag är en syndig människa. Är det inte en spontan reaktion man kan
tänka sig att man får när man inser att man står inför någon så stor.
Wow, vem är den här människan egentligen? Petrus har sett Jesus bota
sjuka, bota hans svärmor. Men inget av det berör honom på samma sätt.
Fiske är hans liv, det är hans specialitet, det är vad han är proffs på
helt enkelt, det ligger honom nära om hjärtat. Han blir berörd, han
inser att inför honom står någon där som är så mycket större än han
själv. Men hans svar uttrycker inte full förtröstan på Jesus…
Vet
kanske inte Jesus att han är en syndig människa. Men ändå väljer han ut
honom till att bli människofiskare. Ro ut på djupt vatten. Var inte rädd
är de ständiga ord som Gud kallar oss till. Det är inte en kallelse som
är främmande som är långt borta. Men kanske behöver vi dra oss undan i
ensamhet på det djupa vattnet för att kunna förstå vem som står inför
honom. Jesus hade varit i synagogan, han hade varit hemma hos Petrus och
förkunnat och gjort alla stora saker. Men han hade inte tillbringat
ensam tid med Jesus, det är först då som Jesus kan beröra honom på
djupet.
Jag tvivlar inte att det finns många som läser detta lik
Petrus längtar efter något mer i livet. Vi har våra trygga rutiner, vi
känner oss säkra. Vår framtid är inte så himla oviss, vi vet att när vi
är färdiga med skolan ska vi gifta oss, skaffa barn osv. Det är säkert,
det är ett säkert kort. Men i allt det här, om vi bara blir stilla för
ett tag så inser vi att vi längtar efter något mer. Jesus är utmanande.
Han ber oss ro ut på vatten, han kallar oss, han känner oss, han kommer
till oss och han uppmanar oss ständigt att inte vara rädda.
Låt mig
dela med mig om något personligt om hur Gud rörde om mitt liv. Efter
gymnasiet 2004 flyttade jag till Örebro för att studera till socionom.
På grund av olika omständigheter var jag mer eller mindre i ett dåligt
andligt skick. Jag trodde på Gud, jag gick i mässan varje söndag, ibland
på vardagsbönen, men jag längtade efter något mer. Jag var mörbultad,
Gud tycktes vara långt borta i mitt liv. Älskar Gud mig, egentligen, jag
som är en så stor syndare? Kan jag ens be till Gud, hör han min bön. Den
enda bönen jag kunde uttrycka i min ensamhet var: ”Jesus, det är jag,
Gabriel.” Den bönen mindes jag från att ha läst en liten bok som heter
fem kornbröd och två fiskar. Det är dagboksanteckningar från en biskop
som satt fängslad i Vietnam och satt i isolering under 10 år eller
liknande. Under perioder var han så otroligt utmattad att det var den
enda bönen han kunde få ur sig. Även om jag mådde fysiskt väldigt bra,
det var inga fel, jag hade min familj och vänner. Men var de nog? Ni
förstår, Gud förde mig ut i djupet.
Så en dag under andra terminen
så cyklade jag ner till en bokhandel och tänkte köpa lite kristna böcker,
för att se om det var något som kunde locka mig. Ni vet att en av
människans djupaste längtan är att bli lycklig. Det finns inga val man
gör i livet utan att detta är en av intentionerna. Även om det är
jobbigt, för perioder så gör man val i tron om att man i längden kommer
bli lycklig. Jag hittade två böcker på rea. En hette det inre ljuset och
en hette Guds kyss. Jag skulle nog aldrig ha köpt dem om de inte var på
rea, så mkt kan jag säga alltså. Jag såg på dem med misstänksamhet och
var lite osäker, men jag rodde ut på djupt vatten, jag hoppade ut i
förhoppning om att någon skulle fånga mig.
Jag kom hem, la böckerna
på hyllan. Jag började läsa det inre ljuset till en början men förstod
inte så mycket av det som stod där, jag la den åt sidan. Därefter läste
jag då Guds kyss, efter att den legat på hyllan i några veckor. Och jag
minns hur jag blev förändrad med varje sida som jag läste, det var en
helt otrolig känsla. Boken behandlar den gudomliga kärleken. Jag vågade
tro att Gud verkligen älskade mig för den jag är. Gud älskade mig för
den jag är, och Guds kärlek förändrade samtidigt mig. Ja, jag är en
syndare, men Gud kallar mig, han älskar mig. Vågar vi tro det här? Efter
ett år insåg jag att Gud faktiskt kallar mig till något annat, till ett
liv i frihet. För Paulus säger i andra korintierbrevet, där Guds Ande är,
där är frihet! Jag är fri och med Augustinus kunde jag säga: ”Du har
skapat mig för dig själv och mitt hjärta är oroligt tills du vilar i mig…”
Sakta men säkert kunde nu Gud leda mig tillbaka till sig själv.
Människans allra djupaste längtan är att bli älskad. Vi vill alla bli
älskade för de vi är. Därför, speciellt när man är yngre – om man är
osäker på sig själv – söker man hela tiden behaga andra. Vem är jag, man
söker svar på identitetsfrågor och därför kan det många gånger vara
svårt att hålla ut mot grupptryck. Men friheten kommer ifrån upplevelsen
om att Gud älskar mig! Jag behöver inte vara någon annan än mig själv.
Gud kallar mig till helighet, han kallar mig till att bli en helgjuten
människa, men han har skapat just mig som en unik individ och han älskar
mig! Det är däri friheten ligger, förstår ni. Guds kärlek befriar mer än
något annat. Den 27 psalmen i psaltaren går: ”Herren är mitt ljus och
min räddning, vem skulle jag frukta? Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?”
Det är Gud som är mitt ljus och min
räddning. Ingen kan göra mig rädd! Jag lever mitt liv som Gud vill, inte
enligt den populära trenden. Gud är min räddning, han är ljuset i mitt
liv, inte media, inte någon annan än Gud. För Gud älskar mig, och jag
vilar i hans hand. Gud säger genom Jesaja: ”Var inte rädd, jag har
friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” När du går genom
vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går
genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. Jag är
Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Du är dyrbar för
mig, jag ärar och älskar dig” (Jes 43).
I likhet med Petrus har Gud
ett speciellt uppdrag för dig. Jag lyssnade på ett föredrag en gång där
man tog ett exempel från Sagan om Ringen. Ni vet ju att Tolkien var
kristen, och hela boken är djupt präglad av symbolik från hans tro,
vilket han skrivit om själv i brev till diverse personer. Hursomhelst,
när Frodo ger sig av tillsammans med Sam. De ger sig ut på en farlig
resa ut från Hobsala. Efter att de gått igenom ett berg så kommer de
till Lothlorien, en skog där alverna bor – dessa änglalika varelser. De
tas emot av drottningen av skogen och de får några nätters vila. En natt
går Frodo i sömnen, eller han drömmer. Han möter alvdrottningen vid ett
ställe och hon säger till honom: ”Den här uppgiften har givits till dig;
och om inte du fullbordar den kommer ingen annan att göra det.” Gud
säger något liknande till var och en av oss. Kanske finns det någon som
läser detta, vad kan Gud kalla mig till? Till det gifta livet? Till att
bli munk? Präst? Nunna? Till att bli lärare, läkare, ingenjör? Till att
bli frisör? För ni ser, när ni lyssnar till Gud, när ni får den här
levande relationen till honom, även om ni redan gjort dessa livsval så
kommer han kalla er till att bli kompanjoner, till att bli medhjälpare,
följeslagare, människofiskare, han kommer att kalla er till att föra in
honom vart än ni är, han kommer att kalla er att föra in honom i
familjelivet. Livet är inte till för att koncentrera på oss själva, vi
är för små för det. Gud kommer att hamna i centrum i allt ni gör.
Gud
kallar er och säger: ”Du är min tjänare som jag ger kraft och har kär.
Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till
folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på
gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan
släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Du skall öppna de
blindas ögon och befria de fångna ur fängelset, ur fängelsehålan dem som
sitter i mörkret” (Jes 42?)
När ni lever era liv med något större än
er själva som ändamål, när ni lever för något större – och det finns
ingen större än Gud – då får det mening. Gud ger livet mening. Gud är
intim, han vill faktiskt tvätta dina fötter, han vill att du ger honom
glädjen att förlåta dina synder, han vill att du blir hans medhjälpare,
han vill att du ibland tillsammans med honom rör ut i djupet, drar
tillbaka på en enslig plats, han vill ibland att du ser dig själv i
spegeln och frågar dig själv, vem är jag? Är jag den person som jag vill
vara, älskar jag den här spegelbilden? Gud säger: ”Kom, min älskade, min
vackra flicka, kom ut! Vintern är över, regntiden är förbi. Marken täcks
av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart, vinstocken går i doftande blom. Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut.” (Höga visan)
En sådan kärlek så intim
och absolut och exklusiv är skrämmande, men det är Gud, han är underbart
skrämmande som en storm på havet, underbart vacker men utmanande. Men
hans röst genljuder, var inte rädd, frukta inte. ”Din röst, den är ljuv,
din gestalt så skön” (Höga Visan)
Av: Gabriel Bar-Sawme,
Religionutskottet
|
