|
 Det
var en gång en gammal man som sa till sin sonson:
- I vårt hus på landet har vi ett litet väggskåp intill kakelugnen. Där
förvarar vi käppar och stavar som tillhört olika familjemedlemmar i generationer.
När jag är där händer det ofta att jag och min far går ut på promenad tillsammans
och då brukar vi ta ut varsin käpp ur skåpet. Många gånger har detta blivit
en påminnelse om att Guds ord är vår käpp och vår stav.
När vi under kriget svävade i ständig fara, var det ett ord i Bibeln som
vi ofta stödde oss på: ”Olycksbud behöver han inte frukta, hans hjärta
är tryggt, han förtröstar på Herren.” Vi var nedbrutna av sorg när döden
tog ifrån oss vårt lilla barn som var din faster. Då fann jag i Ordet en
ny löftesstav att luta mig mot: ”Om kvällen är gråten min gäst, men om
morgonen jublet.” Under ett års tid var jag i landsflykt utan att någonsin
veta om jag skulle få återvända till mitt hem och mitt arbete. Jag stödde
mig på ordet: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er säger Herren: välgång,
inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” Och det blev
en stav som aldrig gav vika.
Guds stav är ganska lik skollärarens pekpinne,
med vilken han pekar ut bokstäverna för barnet, för att det bättre ska lägga
märke till dem. På samma sätt pekar Gud ut läxan, som vi annars inte skulle
lära oss.
Vi kan vara säkra på att, om Gud skickar ut oss på steniga vägar, ska Han
också utrusta oss med lämpliga skor. Och för varje ny resa ger Han oss en
speciell utrustning.
”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty
du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” (Ps 23:4)
|
