|
Det var en gång en gammal man som hade en liten gul kanariefågel. Fågeln
sjöng alltid för honom och mannen älskade den av hela sitt hjärta. Men
så kom sommaren och mannen tyckte synd om fågeln som satt inne. Därför
beslöt sig mannen för att ställa buren ute på balkongen, så att även
kanariefågeln skulle få känna på sommaren. När sommaren började lida mot
sitt slut och den gamle mannen bar in buren igen, upptäckte han något
märkligt. Mannen tittade oförstående på sin lilla fågel. Fågeln var inte
sig lik, den var annorlunda.
En dag fick den gamle mannen besök av en vän. Vännen kom in i huset och
såg att den gamle mannen hade en bur vid fönstret. I buren satt den
vackraste fågel han någonsin skådat. Vännen sade: "Vilken vacker
kanariefågel du har! Jag kan slå vad om att den sjunger vackert för dig
hela dagen lång!". "Ja", sa den gamle mannen och suckade. "En gång i
tiden förgyllde han mina dagar med sitt underbara fågelkvitter. Han
väckte mig när solen gick upp och han sjöng mig till sömns när natten
kom". "Men", sa mannen med sorgsen röst, "jag vill inte ha honom
längre". Vännen tittade förskräckt på den gamle mannen "Varför?! Hur
kommer det sig?" Den gamle mannen gick bort till fönstret där buren stod
och tittade på sin kanariefågel." Han var min glädjekälla och jag har
alltid haft honom inomhus. Men så kom sommaren och jag tog buren ut på
balkongen. Ute fanns det ett gäng kråkor som alltid samlades utanför
mitt hus. Min lilla skatt hade inga vänner som var som honom. Därför
tittade han bort mot kråkorna och så småningom började min kanariefågel
att härma dem. När hösten kom och jag tog in buren för att ställa den
vid fönstret, var det första gången jag hörde det… jag hörde min fågel
kraxa!! Jag bad honom att sjunga för mig, men han kunde inget annat än
att kraxa. Han hade glömt bort hur han en gång kvittrade så vackert",
sade den gamle mannen och strök bort en tår från sin kind. "Min lilla
skatt är inte densamme. Hur oduglig är han inte nu?", frågade den gamle
mannen sorgset.
För hur många av oss kristna går det inte som för
denna kanariefågel? Att vi hamnar på fel väg?
Vi följer en väg som vi blir varnade för bl.a. av våra föräldrar och
vänner. "Var inte med henne/ honom, han är inte bra för dig." Men vi
lyssnar inte alltid till våra föräldrars och vänners uppmaning och detta
kan leda till att vi så småningom börjar kraxa som kråkorna. ”Lyssna,
barn, till er fars förmaning, tag vara på den, så att ni får förstånd.”
- Ords 4:1
”Om du slutar, min son, att lyssna till förmaning, så far du vilse från
de ord som ger kunskap.”
- Ords 19:27
Men det viktigaste av allt berättar denna berättelse om hur det går när
vi avviker från Guds väg. Det är lätt hänt att man glömmer Gud, att man
glömmer den man var och att man glömmer hur man en gång kvittrade. Man
blir som man umgås oavsett vem det är eller hur bra person man är. Den
allra bäste förändras i dåligt sällskap, som i liknelsen – kråkorna.
Till slut blir man som dem.
Du kanske tänker: ”Jag älskar Jesus!” Men dem du umgås med har inte
samma tankar, har inte samma mål, då blir det svårt att hålla fast vid
dina. Med tiden, om du inte märker det redan nu, så kommer dina tankar
och värderingar att förändras.
Matt 5:29
Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det
ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än
att hela din kropp kastas i Gehenna.
Vad Jesus menar är: Om någon eller något får dig att gå på fel väg,
lämna det eller den personen! För du kommer att falla. Det är bättre att
du inte umgås med den vännen, åker till det stället eller fortsätter med
en dålig vana, för annars kommer du förlora det Han lovar dig, nämligen
Hans kärlek och det eviga livet.
ReligionsUtskottet
|
