Vishet

Visheten är något annat än intelligens. Man kan vara hur intelligent som helst och ändå långt ifrån vis. Vishet är en egenskap som inte är teoretisk utan praktisk, inte abstrakt utan konkret. Kärlek, till exempel, måste vara en vis kärlek, annars förfaller den till att bara skämma bort, eller att visa medkänsla på ett skadligt sätt. Tal likaså och predikan, som måste förenas med vishet, så att du vet när du skall tala, och hur.

Den lär oss att Gud inte ryggat tillbaka för den yttersta svagheten och förnedringen, och att han just genom denna svaghet har räddat oss. Den lär oss vad kärlek är. Om vi frågar:

– Vad är kärlek?

Jesus svara inte med kloka ord utan med blod, med hela sin sargade kropp: ”Kärlek är att ge och ge, utan att begära något i gengäld. Om du ger blir du lycklig.” Inför en sådan vishet förstummas vårt förstånd.

Det är inte teologerna och de lärda som är de visa i det nya förbundet. De visa är de som är fattiga i anden, de som med den förlorade sonen återvänder till Fadern och med Petrus begråter sin förnekelse av Herren. De visa är de sjuka som vet om sin sjukdom och vill bli botade av den sanne läkaren, de som vet att de alltid står med tomma händer inför Gud.

En människa kan förvärva vishet genom erfarenheter, genom att dra nytta av sina och andras misstag. Hon kan också nå den genom flitigt läsande av berikande litteratur, eller som resultat av att ha umgåtts med visa och lärt av dem i tal och levnadssätt.

Allt som bryter ned vår självtillräcklighet och får oss att känna vårt totala beroende av Gud ökar vår vishet. Genom misslyckanden, genom fysisk, psykisk eller andlig svaghet leds vi till större vishet, den vishet Jesus har lärt oss då han gav sitt liv. Den som vägrar att gå in i utblottelsen vägrar också att gå in i visheten.

Religionutskottet