Allting som har skapats måste ha en eller annan orsak. Alltings begynnelse är Gud. Han blev inte till genom någon annans hjälp utan allting har blivit till genom Honom. Därför ska man först och främst tro på att det finns en enda Gud som har skapat allting som finns, ty utan tro kan man inte ta det första steget till vår Herre Jesus Kristus.

Det finns ingen som inte älskar, men frågan är VAD han älskar. Vi älskar inte om vi inte först hade blivit älskade och den sanna kärleken vi har är den vi har fått från Gud. Vi ha tagit emot budet att älska Gud och vi äger därför från början en medfödd förmåga att älska. Det är därför synd att missbruka de gåvor vi har fått av Gud, dvs. att bruka den tvärtemot Guds befallningar. Att vara kristen är att tro och hoppas men för att bära frukt behövs tålamod. Tålamodet är det som dämpar vreden, håller tungan på sin plats, bevarar friden och därmed bevarar oss åt Gud. Kärleken är mäktigare än både hoppet och tron men om du tar bort tålamodet från kärleken så kommer den aldrig att bestå.

Jesus säger: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Luk 18:16) och ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket” (Matt 18:3). Vad menar Jesus med det här och vad vill Han säga oss? Jesus menar inte att vi ska bete oss som barn genom att t.ex. leka och skrika, utan det Han menar är att vi ska vara som barn tankemässigt. Eftersom barn inte vet hur man bedrar sin nästa eller vad fiendskap är så har de den godheten att inte vilja synda.

Vad är det i det här livet som vi älskar så mycket och som vi värderar så högt? Förhoppningar och besvikelser, önskningar och rädslor, oro och frestelser. Vad är det här för liv, är det verkligen det livet vi vill leva? Sträva därför efter att bli som barn för att slippa allt detta och uppnå möjligheten till det gudomliga livet.

Det var en Abba som var väldigt andlig och som levde avskilt från världen. Han var uppskattad i staden och mycket ärad. Man berättade för honom att en av de heliga låg för döden och bad honom att komma och hälsa på honom innan han avled. Han tänkte för sig själv: ”Om jag går på dagen springer människorna efter mig, många kommer att ära mig och jag får ingen ro i allt detta. Därför går jag på kvällen när det är mörkt så att de inte ser mig.”

På kvällen gick han ut ur sin cell för att inte bli sedd. Då sände Gud två änglar med lampor för att lysa på honom och hela staden kom ut för att se på härligheten. Ju mer han ville fly från äran desto mer blev han ärad. Det vi ska ta med oss och lära oss av den här korta berättelsen är att: Utan ödmjukheten är vägen till det eviga livet lång och krokig och det är väldigt svårt att komma in i himmelriket. Ödmjukheten är gudomlig och som det står skrivet: ”Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd” (Luk14:11).

För att kunna se det synliga så behöver vi kroppens ögon och för att kunna ta till oss det begripliga behöver vi förståndets ögon. För att vi ska kunna skåda det gudomliga klarar vi oss inte utan tro.

Bröder och systrar, vad ögat är för kroppen, är tron för förståndet. Alltså ögat behöver ljuset för att kunna uppfatta det synliga och förnuftet behöver tron för att nå insikt i det gudomliga. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:5).

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:34-35).

Religionsutskottet