Bröder och systrar i Kristus, denna artikel kommer att handla om något mycket grundläggande i det kristna livet – dopet. Ibland påverkas Syrisk-Ortodoxa ungdomar av andra kristna personer och kyrkor, vilket ibland kan vara positivt, men ibland också negativt. Denna punkt är ett exempel hur andra kristna har haft en negativ påverkan på ungdomarna. Det handlar om barndop och om det är giltigt eller inte.
Frågan kommer oftast från våra protestantiska bröder, pingstkyrkan och har orsakat förvirring ibland vissa av våra ungdomar.

Avsikten med denna artikel är att försvara barndopet som ett heligt och giltigt sakrament. Vi ska enkelt och kort bevisa att denna ”tradition” kommer från Apostlarna själva och att både Heliga Bibeln och andra viktiga kyrkliga dokument bevisar detta:

De argument som våra protestantiska bröder har är att Jesus säger att: ”gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.” (Mat 28:19). De menar att man måste vara troende före dopet och eftersom barn inte kan tro (efter vad pingstvännerna menar vara tro) så kan inte heller barn döpas.

Att tolka dessa ord från vår Herre, Jesus på detta sätt är enligt kyrkans tradition ett missförstånd. Vi måste komma ihåg att Jesus sa detta till sina egna lärjungar som skulle gå ut till världen och förkunna evangeliet, men Han sa de INTE till människor som redan var kristna och levde i familjer. Detta måste vi förstå innan vi drar några slutsatser av vår Herres ord. Jesus gjorde en skillnad mellan kristna och icke kristna, men INTE mellan vuxna och barn.

Jesus säger själv att: ”Låt barnen komma till mig. Himmelriket tillhör sådana” (Mat 19:14). En tysk professor, Joachim Jeremias, som har skrivit en vetenskaplig undersökning om barndopet under de första 400-århundradena skriver: ”Nya Testamentet är skrivet utifrån en missionssituation. Det bör därför inte överraska oss, när vi till att börja med måste fastslå, att samtliga ställen i Nya Testamentet som avser dopet hänför sig till övergångs dop (d.v.s. icke-kristna som blir kristna)” (Barndopet under de första 400-århundradena, sid. 13). När vi nu gjort detta klart för oss, kan vi gå vidare med att bevisa barndopets giltighet.

Lyssna på dessa ord från aposteln Paulus: ”Stefanas familj (egentligen hus) har jag också döpt” (1 Kor 1:16). Varför detta är så viktigt, ska vi nu titta närmare på. Det ord som vi ska titta närmare på är hus – grekiska oikos – som ibland också översätts ”familj”. Joachim Jeremias sammanfattar: ”Begreppet hus ”oikos” har samma innebörd som i det gamla testamentet, det vill säga det omfattar spädbarn. Självklart innebär det inte att varje gång det talas om dop av hela ”hus”, att spädbarn verkligen fanns i dessa familjer. Men det som däremot gäller är att Paulus och Lukas skulle aldrig kunnat använda ”oikos” om de hade velat säga att bara vuxna fick döpas” (ibid. 16).

Andra exempel från Bibeln är:

Lydia. ”Och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta…” (Apostlagärningarna 16:14-15)

Fångvakten. ”Och han (fångvaktaren) och de som hörde till hans familj döptes genast” (Apostlagärningarna 16:33).

Vi har alltså minst 3 exempel från Bibeln som stöder barndopet. För att ge ytterligare stöd kan vi citera Aposteln Petrus ord: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den Helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar” (Apostlagärningarna 2:38-39).

Slutligen kan vi hänvisa till ett mycket vikigt dokument från fornkyrkan: ”Den apostoliska traditionen”, skriven av Hippolytos av Rom. Innan vi citerar Hippolytos ord måste vi först klargöra vem han är. Hippolytos var en präst (och senare påve) i Rom under 200-talet. Han var en lärjunge till Ireneaus av Lyon, en biskop som kommer att presenteras närmare vid ett senare tillfälle. Ireneaus var i sin tur lärjunge till Polykarpos och Polykarpos var aposteln Johannes lärjunge. Alltså blir ledet från Jesus Kristus så här: Jesus -> Aposteln Johannes -> Polykarpus -> Ireneaus av Lyon -> Hippolytos.

Hippolytos skriver: ”…Vi har, drivna av kärlek till alla helgonen, kommit fram till traditionens väsen, som är den rätta för kyrkan. Detta är så för att de som är informerade ska kunna bevara den tradition som funnits tills nu, enligt den förklaring vi ger den och så att andra ska kunna bli uppbyggda genom den…” (Den apostoliska traditionen, 1:2-3)

Vidare skriver Hippolytos om de som skall döpas: ”… Barnen skall döpas först. Alla av barnen som kan svara (på biskopens frågor), låt dem svara. Om det finns något barn som inte kan svara för sig själv, låt föräldrarna eller någon annan i familjen svara istället för dem…” (Ibid. 21:4).

Fader Caesarius, docent i Nya testamentet och abbot vid Östanbäcks kloster, skriver också: ”Ett argument som anknyter till den tydligt tänkta ställföreträdande tron hos Hippolytos när der gäller barnen som döps är Mk 2:1-12 med parr. Den lame får tydligt dopets gåva – syndernas förlåtelse (jfr Nicenska trosbekännelsen) – pga vännernas tro – ingenting står om hans egen!”

För att slutgiltigt besvara frågan om barndop är ok eller inte, citerar jag Origenes (200-talet), en teolog från Alexandria. ”Kyrkan har mottagit traditionen (att döpa barn) av apostlarna” (Barndopet under de första 400-århundrandena, sid. 51).

Nu har vi alltså sett att barndop är giltigt och att Bibeln och andra tidiga kristna dokument uppmanar oss till att döpa barn. Men en viktig sak som kanske hamnar i skymundan i våra dagar är det krav som gudfader / gudmoder har inför Gud. Det är en mycket viktig och helig uppgift att vara dop fadder och alla som är det måste fråga sig själv om han/hon har gjort allt för att uppfylla denna heliga uppgift.

Låt oss aldrig glömma bort Jesu barmhärtighet och låta Hans kärlek, som vi tar emot genom sakramenten, förvandla våra liv.

”Då ni alltså har uppstått med Kristus (i dopet), sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är ovan, inte på det som är på jorden… Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta och girighet… Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod… Överallt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet” (Kolosserbrevet 3:1-14)

Dopets Sakrament inleds med att man dokumenterar namn på den som skall döpas, gudfadern/gudmodern, den lagliga prästen samt datumet. Varför man är noggrann med att dokumentera detta är dels för att undvika framtida felaktigheter och lögner, samt att detta är ett tecken på att den som döps har blivit inskriven som en ny medlem hos Kristus och genom Nåden blivit son/dotter till Gud. Gudfaderns/gudmoderns skall uppfylla sin plikt som gudfadern/gudmodern genom att lära och tillrättavisa den döpte.

Prästen gör korstecken på barnets panna samtidigt som han säger: I Fadern, Sonens och Den Helige Andes namn. Sedan andas han på barnets ansikte och ber bönen som är tillägnad utdrivning av onda andar.

Gudfadern/gudmodern bär barnet i famnen och vänder sig mot väster och ombes av prästen (i stället för barnet som döps) att förneka djävulen och allt som tillhör honom. Sedan vänder de sig åt öster och blir ombedda att ge sig till Jesus och att de skall tro på Hans Fader och den Helige Ande, och att de skall följa Hans lära. Därefter ber prästen bönen om emottagandet av nåden som gör dem värdiga till att bli kristna i Guds Nåd.

Symboliken när korstecken görs på pannan utan olja är att denne blir renad från dolda orenheter och förberedd till att smörjas med Helig Krisma – Morun (Heliga Krismans Sakrament). Prästen andas på barnets ansikte såsom Gud blåste på Adam när Han skapade honom. Det står skrivet: ”och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” (1Mos 2:7). Och såsom Jesus andades på de Heliga Apostlarnas ansikte i den övre kammaren och sade: ”Tag emot den helige Ande!” (Joh 20:22).

Man ber för utdrivning av onda andrar för att man skall hållas borta från de och att man genom att förneka djävulen kastar (avstår från) allt det onda som djävulen använder för att fresta de som följer honom. Samt att man förkastar hans villoandars läror (1Tim 4:1).

Varför barnet vänds mot väst som symboliserar djävulen och ondskan är för att syndens gärningar är mörka och väst är just det väderstreck där solen går ned. Jesus är det sanna ljuset, den som följer honom vandrar inte i mörker. Därför vänds barnet och gudfadern/gudmodern mot öst när de bekänner sig till Jesus, det är också från öst som solen stiger upp ifrån.

Trosbekännelsen har en speciell plats i dopceremonin ty i den bekänner man allt som är rätt att vad man ska tro på. S:t Diyonosiyos säger: ”Ty tron är dopets grund och vägen till sanningen och den för en till ett andligt liv.” S:t Basileios säger: ”Tron och dopet är alltså ett par som inte kan separeras”.

Barnet blir smort i helig olja, oljan symboliserar att den är från det vilda och liksom trädet som ympas med en kvist från ett friskt träd ”ympas” barnet med trons olja i Fadern, Sonens och Den Helige Andes namn. Barnet blir som ett nytt träd som planteras i en vattenström som ger sina frukter vid rätt tidpunkt. Aposteln Jakob har sagt: Den som skall döpas ses som sjuk i anden innan den har döpts och behöver smörjas i olja (Jak 5:14). Den symboliserar även oljan som den syndiska kvinnan hällde på Jesus kropp. Detta gjorde hon för Hans begravnings skull som dopets tvättande visar på, såsom vår Frälsare har sagt: ”När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning” (Matt 26:12).

Symboliken när prästen andas på dopvattnet och häller droppar av helig Krisma korsvis samt skakar på händerna lite lätt och samtidigt ber en speciell bön välsignar han vattnet så att det blir dopets andliga livmoder. Detta symboliserar Herrens Ande som svävade på vattnet vid världens begynnelse och ger dopets fruktbara kraft.

Om det är väldigt litet spädbarn som döps tar prästen vatten i sina händer och häller på barnet tre gånger i dopfunten, detta görs för att spädbarnet inte skall drunkna. Hursomhelst, när barnet doppas ner i vattnet och förs upp igen tre gånger symboliserar detta Jesus begravning som varade i tre dagar.

När barnet förs upp symboliserar det alltså Jesus uppståndelse såsom Aposteln Paulus förklarar i sitt brev till Romarna: ”Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom 6:3-4)

När prästen sedan lägger handen över den som döps, symboliserar detta den första skapelsen förnyas såsom det har sagts i Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” (Ps 139:5). Och vidare symboliserar det också när Johannes Döparen lade sin hand över vår Frälsare under dopet och genom att Prästen lägger sin hand på den döpte blir han/hon genom nåden en sann son/dotter till Fadern. Här blir Gud Fadern såsom vi säger i Herrens bön.

Den som skall döpas blir välsignad med den heliga Krisman på pannan för att denne skall skrämma de onda andarna, så att de inte vågar komma i närheten som det skedde i Egypten. Förgöraren gick inte in i det hus där det fanns blod från ett lamm. Händerna och fötterna smörjs för att den döpte skall sträva efter rättfärdighetens sysslor.

Hjärtat smörjs för att det skall bli rättfärdighetens vapen. Aposteln Paulus har säger: ”med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand” (2Kor 6:7).

Man klär barnet i vita kläder, vilka symboliserar att man har klätt av sig den gamla människan och klätt på sig den nya. Det symboliserar också den upplysta klädnaden som inte dör, den som man kommer att ta på sig efter uppståndelsen. Barnet blir som en upplyst stjärna i Faderns Himmelrike. Profeten Daniel sade: ”De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt” (Dan 12:3).

Tygstycket (kransen) som läggs på den som döps symboliserar friheten som har tagits emot, Kristus har friat den som döps från djävulens slaveri. Genom att gå med Kristus har den döpta blivit en segrare.

I glädjefull stämning tänder man sedan ljus, samlar barnen i Kyrkan och barnet med gudfadern/gudmodern går runt altare samtidigt som rökelse sprids. Detta symboliserar barnets upplysning och dess vandring i ljuset, samt de rena och heliga gärningarna som han/hon skall framföra till Gud. Det symboliserar även på änglarnas glädje ty han/hon har blivit inbjuden i himmelriket.

Prästen ger den heliga Nattvarden till barnet för att han/hon skall närma sig till livets träd (det träd som Adam hölls ifrån). Den döpte var död men har nu fått liv, han/hon var vilsen men har nu blivit funnen. Såsom världsliga barn strävar efter världslig mat, så strävar andliga barn efter andlig mat.

De som döps badar inte förrän det har gått sju dagar efter att de har tagit emot dopet. Det instruerar om att den dolda kraften som har tagits emot genom det heliga dopet varken kan tvättas eller besegras under hela deras världsliga liv, så länge som de behåller den kristna tron och uppfyller Kristus ord (budord).

Källor: – Barndopet under de första 400-århundradena, Joachim Jeremias, EFS-förlaget, 1959 – Originalet: Die Kindertaufe in den ersten vier Jahrhunderten, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen, 1958)
– The Apostolic Tradition of Hippolytus of Rome, www.bombaxo.com/hippolytus.html; från böckerna: La tradition Apostolique: Sources Chretiennes, 11 bis. Paris, Editions du Cerf, 1984 och Gregory Dix (The treatise on the Apostolic tradition of St. Hippolytus of Rome, Bishop and Martyr. London: Alban Press, 1992
– Den Heliga Bibeln, Folkbibeln och Bibeln 2000.
– Fader Caesarius, Benediktin abbot i Östanbäcks kloster, Sala.
– De sju sakramenten i den Syrisk Ortodoxa Kyrkan (översättning från Ktobonoyo),
Hans Helighet Patriarken Moran Mor Ignatius Zakka I Iwas – Contemporary Theology,
Hans Helighet Påve Shenouda III
– Det grundläggande ur Sakramenten (översättning från Ktobonoyo) Hans Nåd Mor Philixinos Yuhanon Dolabani

Religionsutskottet