”Från första minut till idag har Gud alltid varit med mig”

En tyst väluppfostrad pojke med en bönbok i handen. Ett lysande ansikte, med en utstrålning stark som solen. 28 år, munk, präst, sekreterare, rektor. Fader Mattias Nayis från Norsborg lämnade Sverige för klosterlivet i Damaskus.

Att gå till kyrkan S: t Georges hemma i Norsborg har alltid varit ett intresse från Mattias Nayis sida. Som liten var han den energiska lilla pojken som var i kyrkan innan prästen hade kommit.

– Jag brukade sitta på bänken och gunga med benen i väntan på prästen. Så fort jag hörde kyrkoklockan sprang jag till kyrkan, oavsett om jag hade annat för mig, säger Mattias Nayis.

Utöver kyrkan hade Mattias Nayis många andra intressen. Han hade ett stort intresse för racketsporter som pingis, tennis och squash. Men då han började tävla inom dessa sporter kom han längre bort från kyrkan.
Han stod då inför ett avgörande val.
– Jag blev tvungen att välja mellan kyrkan och sporten som hade lika stort värde för mig, detta på grund av att mina tävlingar oftast inträffade på söndagar och därmed krockade med söndags gudstjänsterna.
Efter mycket tänkande bestämde sig Mattias Nayis för att helhjärtat satsa på kyrkan.

Kyrkan blev ett andra hem för Mattias Nayis. Snart fick han ansvaret för nycklarna till kyrkan.
– Varje gång jag hade tid över tog jag vägen förbi kyrkan, även under skolrasterna. Ibland tog jag även med mig svenska kompisar.
Många gånger fick Mattias Nayis kommentarer från kompisarna om att han var annorlunda. Han gick inte på fester och umgicks inte så mycket med folk. Han höll sig mest för sig själv och hade alltid bönboken i handen.
– Jag kände att det inte var något för mig och jag tackar Gud för att jag inte föll för frestelsen. Som munk kan man falla för frestelsen men jag är tacksam över att Gud har skonat mig från prövningarna.

Vi 14-års ålder hörde Mattias Nayis talas om de syrisk-ortodoxa klostren i Sydöstra Turkiet och då han själv är syrian från Turkiet (TurAbdin) var han nyfiken på att få uppleva det han hörde om dessa kloster i verklighet. Många av de vuxna sade att munklivet skulle passa Mattias Nayis. Trots det hade inte tankarna för munklivet ens börjat gro hos Mattias Nayis.
– Mina föräldrar var alltid emot det då jag sa att jag ville bli munk, men jag var väldigt bestämd.
Mattias Nayis – som var väldigt känslig när det gällde mat, och åt heller inte alltid mammas färdiglagade mat utan föredrog ofta snabbmat – skulle få det svårt i klostret där man äter orientalisk mat, sade hans mor. Föräldrarna gjorde allt för att stoppa honom.
– Varje gång jag frågade om jag fick åka till ett kloster för att studera fick jag ett negativt svar.

Ett sista försök var att få åka till patriarkens kloster i Damaskus, S: t Ephrem. Föräldrarna insåg till slut att detta verkligen var menat från hela Mattias Nayis hjärta och gick därför med på resan.

Mattias Nayis första besök, vid 17 års ålder, i S: t Ephrems klostret i Damaskus var endast till syfte att stärka hans kunskaper inom språket och historien för att sedan kunna lära ut detta hemma i Sverige.
Att anpassa sig till ett nytt land hade Mattias Nayis inga problem med. I dag betraktas han mer som en inföding än självaste infödda.
– Jag visade aldrig att jag var från Sverige och tog heller inte med mig något som tydde på det utan jag anpassade mig till allt som var nytt.

De första månaderna på klostret var väldigt jobbiga. Den tunga inandningsluften av avgaser i mångmiljonstaden Damaskus fick Mattias Nayis att känna sig långt ifrån hemma. Hemlängtan och saknad av familjen var även stor. Detta medförde att Mattias Nayis varken orkade studera eller äta.
– Efter ett telefonsamtal från Sverige var biljetten för hemfärden bokad.
Efter cirka tre dagar kom ett brev från kyrkovännerna i Sverige. De beskrev sin glädje och hopp för mig.
– Jag kände en ilska mot mig själv, att jag hade svikit deras förtroende. Brevet gav Mattias Nayis kraft och han fick snabbt tillbaka viljan att studera igen.
En månad i klostret blev till ett år och fortsatte till två år utan att Mattias Nayis återvänt hem till Sverige.
Men föräldrarna ville ha hem sin son.
– Jag upplevde en strak dragningskraft till klostret, men jag visste inte riktigt vad det var. Jag tänkte mycket på om jag skulle bli munk eller inte. Jag försökte även förtränga denna tanke, men det gick inte. Jag bad om ett tecken från Gud, men såg inget.

Mattias Nayis blev fast besluten att bli munk, om så utan föräldrarnas samtycke. Men enligt klostrets traditioner måste en munk ha föräldrarnas godkännande.
– Jag var medveten om att mina föräldrar aldrig skulle säga ja.
Efter helgerna återvände Mattias Nayis till Syrien och klostret utan att ha nämnt något om att han ville bli munk för sina föräldrar.
– Jag kände mig väldigt rädd och osäker och ville inte förstöra deras jul och kunde därför inte berätta något.
Då patriarken fick reda på detta sa han att utan godkännandet kunde han inte vigas till munk.

Tiden gick och en osäkerhet rådde.
En dag kom en biskop utifrån som skulle närvara vid tre munkvigningar i S: t Ephrems kloster.
– Jag insåg att jag inte var en av dem och då förlorade jag hoppet om att bli munkvigd.

Beskedet kom plötsligt som ur en klarblå himmel.
Ett undantag gjordes – bara för Mattias Nayis.
– Patriarken ville att jag skulle bli munk och därför skulle han viga mig utan mina föräldrars vetskap och samtycke.
En stor börda lämnade Mattias Nayis hjärta.

Året var 1998, 17 maj.
Detta var första gången man vigde munkar på S: t Ephrems kloster och därför skulle en stor ceremoni hållas med många inbjudna gäster. Dagen innan munkvigningen hade Mattias Nayis ännu inte kontaktat familjen.
– Jag fick ett samtal från familjen dagen innan och min mamma frågade när jag skulle komma hem. Snabbt och enkelt sa jag att jag skulle vigas till munk dagen därpå. Samtalet bröts och min mor lade på.
Alla Mattias Nayis nära och kära hemma i Sverige var emot hans planer. Flera samtal från Sverige i försök att stoppa munkvigningen nådde fram till patriarken.

I dag har Mattias Nayis inga minnen från sin munkvigning, då han själv inte riktigt var helt närvarande med alla tankar som flög runt i hans huvud.
– ”Nu har jag blivit munk”, var det ända jag tänkte.

Efter cirka sex månader återknöts kontakten med familjen, främst med modern. Att återvända till Sverige efter ett sådant långt uppehåll var väldigt svårt för Mattias Nayis.
Modern som hade bilden av sin lilla son Mattias Nayis fick ta emot Munk Mattias Nayis på flygplatsen. Blandade känslor uppstod.
– Med tiden lärde min mor att acceptera detta och jag fann en stor glädje och stolthet från henne. I dag har alla negativa reaktioner övergått till positiva.

Idag har Mattias Nayis blivit patriarkens sekreterare och rektor över klostret. Att fungera som andlig vägledare för andra innebär inte att talet i sig räcker.
Handlingarna är minst lika viktiga.
– Jag vill bara vara en naturlig, ärlig person som visar mina känslor och avsikter och inte lär på ett sätt men lever på ett annat. På detta sätt accepteras du av andra.
Mattias Nayis tänker inte mycket på framtiden utan lämnar över det till Gud. Men Mattias Nayis har dock en önskan att om han lämnar klostret vill han återvända till Sverige och få öppna ett kloster där och tala med ungdomarna där.

Något annat Mattias Nayis jobbar för är att människor ska leva tillsammans i kärlekens gemenskap. Just kärlek är något väldigt viktigt för Mattias Nayis. Att få och ge kärlek uppfyller Mattias Nayis i relation till Gud och till människorna som han träffar.
– Jag kan uttrycka min kärlek till andra genom att vara till hjälp och stöd. Jag vill bara att alla ska vara glada.

Framtiden för klostret ser mycket ljus ut. Då det varje år finns cirka 30 studerande, i en fyra års period, varav 70 procent blir munkar eller präster. Men om framtidens kyrka i Europa har han inte samma ljusa bild.
– Det är synd att våra förfäder som var så religiösa inte uppskattas av många av våra ungdomar som blir mindre troende. Men jag hoppas att ungdomarna vaknar till och inser vilket arv de bär på. Mattias Nayis menar att framtiden ligger i Guds händer och att allt sker i Guds vilja.
– Min enda förebild var Jesus.

12 år på klostret. Den lilla pojken speglar sig i denna vuxna munks liv. Med en röst mjuk som bomull sjunger han ur bönboken. Det mottagliga leendet sprider en positiv energi till sin omgivning. Ett ansikte som utstrålar fromhet. Det känns tryggt. Fader Mattias Nayis. En stolthet. En trygghet. En fader. En broder. En vän.

Faktaruta:
98- munk
00- präst
00- vice rektor
05- rektor
Familj: mamma, pappa, två systrar, tre bröder.

Av: Maria Tas, Josef Togan, Gabriella Kilic, Majkel Malak

Maria, Josef, Gabriella, Majkel